Annorlunda scenisk alkemi

Koreograferna Heine Avdal och Yukiko Shinozaki vill med föreställningen Distant voices som spelades på MDT 26-27 augusti fylla ett utrymme med rörliga objekt, som en transformerbar skulptur av moduler. De menar att det kan såväl ses som en slags anläggning, en scenografi och arkitektoniska element.
De rörliga föremålen som – så att säga, pendlar runt i scenrummet är lätta vita kuber. De formas/pendlar mellan olika element när de byggs upp av kuber av dansarna som fyller olika delar av rummet samtidigt som de lämnar andra delar tomma. Det ges stora tolkningsmöjligheter för den enskilde betraktaren och som är upp till dennes fantasi. Koreograferna är väldigt intresserade av interaktionen mellan publik och dansare och vad som skapas där emellan.
Publiken leds in i ett mörkt rum, vilket är själva spelplatsen där föreställningen äger rum. Endast en liten svag spotlight från taket lyser försiktigt ned mot golvets mitt. Ingen vet vad som ska hända och man ser knappt varandra i publiken då alla står upp. Publiken går omkring på spelplatsen under tiden som de fem dansarna spelar föreställningen. 
Plötsligt kommer dansarna fram under ett av draperierna skjutandes fyrkantiga kuber framför sig med huvudet och kroppen likt ormar som slingrar sig framåt. Till slut är alla kuber utspridda i rummet och allt tar sin början.
Dansarna placerar kuberna på olika ställen och det förmedlas en känsla av att det hela är slumpmässigt men ändå ytterst medvetet. Lika konkret som abstrakt med en precision i utövandet som inte går att förstå, men som finns där i alla fall. Dansarna börjar gå omkring som arbetsmyror som bär med sig sina pinnar till stacken men denna gång har de dessa kuber som de bär.
Vid två tillfällen spelas hög musik. Den ena gången låter det som ett flygplan som står och värmer upp inför take off och andra gången låter det som något modernt likt rave. Musiken spelas så högt att nästan alla i publiken håller för öronen.
I slutet görs en ordlek med små bokstäver som bildar meningar som ställs runt i rummet på de olika kuberna. De samlas till slut ihop och ställs i rätt ordning och bildar meningen:
“Different people will understand the same thing in a different way.”
Meningen syftar nog på hur vi människor upplever en och samma händelse på olika sätt, precis som föreställningen vi alla har fått bevittna.

Jonas Lindman