Roslagens växande dansrörelse – Herräng Dance Camp – för 33:e året i rad!
Den femte och sista veckan av Herräng Dance Camp har just börjat. Den lilla bruksorten på upplandskusten är stilla elva månader om året. Gruvan som varit igång sedan medeltiden lades ner 1969, ett gjuteri är ortens enda nuvarande arbetsplats.
Men i juli kryllar det av folk i Herräng och alla dansar. Herräng Dance Camp som vid starten 1983 var en veckas workshop för ett 20-tal personer har växt och växt. Idag är det världens största samlingsplats för sällskapsdansen lindy hop med kurser från tidig förmiddag till kvällen. Som avslutas med baluns, ofta med live band, in på småtimmarna. Nästa morgon: upp och dansa!
Deltagarna bor i Herrängs skola, i tält, i sovsalar och i marinan där traktens småbåtar slumrar mellan fisketurerna. Herrängsborna hyr ut rum och stugor för glatta livet. Skolbespisningen går för högtryck och på byvägen finns det food trucks för fish’n chips, hamburgare, pizza och tacos. Samtidigt går allt ordnat och stillsamt till – man åker inte till Herräng för att festa loss och bråka, utan för att dansa flitigt, ihållande, snyggt, engarerat och stiltroget.
Årets dansläger samlar drygt 3 000 deltagare fördelade på fem veckor. Därtill kommer dagsbesök och de som ”bara” kommer för att dansa på kvällens allmänna dans för alla, summan närmar sig 5 000. Från Korea kommer 24 personer, från olika europeiska länder många, många fler. Nytt för i år har varit deltagare från Brasilien.
”The world’s most comprehensive and exciting dance camp focusing on african-american jazz dances from the golden age of jazz” är Herräng Dance Camps högtidliga underrubrik och där preciseras också dansdisciplinerna: autentisk jazz, balboa, boogie woogie, slow dance, lindy hop och stepp. Jag tittar in på en lektion för instruktörer som hålls av två vana lindy hop-lärare, Joanna och Henrik Stillman från Västerås. De förklarar pedagogiskt hur en lektion kan läggas upp, hur man roterar partner så att alla får dansa med alla, hur man känner av stämningen i gruppen.
Dans är en konstform men också en av jordklotets käraste umgängesformer. Lindy hop har dansats av yrkesdansare, men idag är de flesta vanliga danslystna som vill kunna dansa pardans till musik från jazzens gyllene år, vilket får tydas som 1940-50-tal. Då var det framförallt afrikansk-amerikanska dansare som imponerade, men idag är det en ganska ”vit” företeelse att dansa lindy hop.
Några veteraner från de gyllene jazzåren har alltid besökt Herrängs kurser, i många år var Frank Manning dansevenmangets flaggskepp. Han hade dansat på scener i unga år och sedan återvänt till sitt arbete på posten, och först som pensionär tagit upp dansandet igen. En fin utställning över honom och hans betydelse fanns på årets sommarläger. Frank Manning gick bort 2009, och andra har tagit över som lindy hop-dansens ambassadör, i år var Norma Miller, 95 år!, på plats.
Lennart Westerlund, som varit Herrängs spindel i nätet sedan starten, smiter från några möten och vi får en pratstund i en sommarfager backe bakom Folkets Hus med vacker utsikt över den lilla sjön med sina näckrosor.
På 1980-talet var det bara Lasse Kühlers dansskola som höll på med den här genren, men inte så renodlat, utan mer som jitterbug och boogie woogie. I och med Herräng blev det mer fokus på lindy hop. Idag har det spridit sig enormt över världen, den enda vita fläcken på kartan är egentligen Afrika. Det finns lindy hop i Sydafrika, som en dans för vita, och lite i Marocko och i Mocambique. Det fungerar inte att ordna kurser på samma sätt – afrikaner ”kan” det här ändå, det är ju en dansform som är ”vernacular”, folkligt traderad och utgår från USA:s svarta med afrikanska rötter.
På vintern driver Lennart Westerlund dansstudion Chicago i Stockholm och han reser runt i världen och föreläser om jazzdansens historia och undervisar. Herräng är ett kraftprov och en prövning varje år, även om det organisatoriska arbetet sköts av ett helt team numera. Fem kvällar i veckan gör Lennart ”evening talk” med anknytning till dagens verksamhet och då visas också klipp från viktiga dansfilmer – Lennart Westerlund är en expert när det gäller dansfilm.
Han använder inte dator och skriver brev för hand på papper; ”jag är inte intresserad av samtiden” säger han eftertänksamt och kallar själv sin hundraprocentiga närvaro i sju veckor varje år i Herräng för en hat-kärlek. Efteråt åker han till Västervik, födelsestaden, där han har kvar sina föräldrars lägenhet och är alldeles ensam, läser, tränar.
– Jag kommer från en idrottsfamilj och höll som barn och tonåring på med många slags idrott: fotboll, ishockey, löpning…att fokusera och koncentrera sig, som man måste i idrott, det är jag uppväxt med.
Han utbildade sig till ekonom och arbetade på bank, men när lindy hop dök upp i hans liv gick karriären i stöpet. Han satsade för fullt på en dansgrupp som började få framgång, på Herräng och på undervisning. Och Herräng växte och växte – men några bidrag från stat eller kommun har man aldrig sökt. ”Sånt tar ju mycket tid och kraft”. Men Norrtälje kommun är ganska positiva till danslägret.
Som besökare måste man beundra alla 50-talsklänningar som vippar i kvällsdansen, flickornas håruppsättningar med valkar och lockar samt killarnas propra kepsar och flugor. De flesta deltagarna ser ut att vara i 25-30-årsåldern. – – Det där med kläderna är en subkultur, säger Lennart. Det är inget krav, ”själv har jag mina kläder från 1970-talet på mig”, säger han och pekar på sin slanka lekamen i diskret college-cardigan, prydliga byxor med pressveck och välputsade skor.
– Varför lindy hop blev så stort? funderar han. Man kan undra. Det hänger nog ihop med televisionens satsningar på sällskapsdans, på intresset för tiden, des stil och inredning också. Nu växer lindy hop-dansandet vidare i världen, det är stort i östra Europa och särskilt expanderande i Ryssland.
– Jag var i St Petersburg och introducerade lindy hop år 2000. En rysk kvinna som varit i Herräng kontaktade mig och undrade om jag inte kunde ”göra något” i Ryssland. Nu har jag varit där säkert 30 gånger och föreläst i jazzens historia och undervisat, dansformen är väl etablerad på runt 15 platser i Ryssland.
Bland björkstammar och rallarrosor är det en märklig syn med alla allvarsamt dansande och swingen ljudande utmed byvägen. ”It could only happen in Herr’äng” (med betoningen på -äng), som Frank Manning brukade säga. Det verkar fortfarande stämma.
Margareta Sörenson
Texten är tidigare publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 28 juli.
Fler Nyheter
