Ryskt extra allt när det är som bäst

Marius Petipa blev 92 år gammal, och född 1818 levde han genom 1800-talets alla strömningar, moden och stilar inom dansen. Hans verkslista är så lång att man baxnar, en stor del av den består av uppdateringar och nyskapelser av äldre verk, men många titlar är också helt nya och skapade i nära samarbete med kompositörer. Petipa, född i Marseille, men utbildad och verksam i Bryssel, Bordeaux och Madrid innan han landade vid Kejserliga Baletten i St Petersburg 1847, är ett strålande exempel på dansens nätverk av dansare, balettmästare och koreografer som i ett sekel med nya resemöjligheter (tåg och ångbåt!) kunde ha hela Europa som arbetsfält.
Petipas sena verk med Svansjön i spetsen har överlevt mest och bäst, men på den numera ganska korta listan över klassiska balettverk som brukar dansas på operahusen dyker också Don Quijote upp. Den är skapad 1869, innan Petipa var vad vi skulle kalla konstnärlig ledare, som han blev ett par år senare. Hans fyra år i Madrid på 1840-talet hade gjort honom intresserad, och imponerad, av spansk dans och i Don Quijote kunde han frossa i spanska danser ”översatta” till det som vi nuförtiden kallar klassisk balett. Vid 1800-talets mitt var det helt enkelt ”balett”.
Verket Don Quijote förvaltades senare och anpassades av en rysk yngre medarbetare, dansare och koreograf, Gorskij, och gör så än i Ryssland. Men avhopparen och megastjärnan Rudolf Nujerev gjorde en egen version under sina år som balettchef vid Parisoperan, och det är den omtolkningen som Kungliga baletten nu dansar. Den har iscensatts av Laurent Hilaire, som som mycket ung dansare arbetade med Nurejev och i hans Don Quijote-tolkning dansade Basilio, den manliga huvudrollen. Själva Don Quijote, roligt knarrig och gammelmansädel, är bara en ramberättelse i Petipa-Minkus spanska frosseri, dramat utspelas kring ett ungt par: barberaren Basilio som älskar Kitri, vars pappa värdshusvärden vill gifta bort henne med en adelssprätt av tramsigaste slag.
Framför allt möter vi här en sida av den klassiska baletten som är underhållning och dansuppvisning. Skulle vi idag inte kalla det dansshow med både teater- och cirkusinslag? Om man ska översätta till nutid, börjar jag tänka på Måns Zelmerlöw: jätteproffsigt showtänkande, slösande effekter och högst två teskedar allvar i botten.
Det är en uppvisning i dans med etniska accenter av spanskt och romskt, Léon Minkus musik är snitsig bruksmusik, skräddarsydd för vad som här ska bäras fram. Två timmar och tre kvart är långt för en show, nog hade man kunnat knipsa lite, men helheten är en dansfest som flödar. Don Quijote själv är roligt gestaltad av Hugo Therkelson när jag ser den. Med raka soldatkliv rör han sig genom verkligheten fast förvissad att den är konstruerad som en riddarroman.
Dmitrij Zagrebin utbildad vid Bolsjoj, där Don Quijote uruppfördes, dansar Basilio, när jag ser uppsättningen, och är en hejare på att flyga i luften så att associationerna till cirkus verkligen börjar skapa sig en manege på scenen. Det krävande pas de deux som avslutar verket innehåller ett par kraftmätningar som får betraktaren att tappa hakan. Att det går att göra! Zagrebin ler bara coolt och verkar dessutom intresserad av sin partner Kitri, som Minji Nam dansar delikat. Hon är superrätt för uppdraget: lätt, glittrig, säker i svåra balanser och snabb som en pil genom havet av volangkjolar i gult-orange och tajta matadordressar i blodrött. Less is more är inte en nyckel till Nadine Baylis scenografi och kostym, snarare extra-allt.
Att vad vi med vördnad kallar det klassiska arvet vilar på rena rama underhållningen är en intressant sak att fundera på. Uppdelningen i finkultur respektive populärkultur var en annan 1869. En annan fråga som uppstår av sig själv är hur väl Operan skulle behöva en större scen där hela denna svällande härlighet med scener från Barcelonas hamn såväl som från den gamle riddarens drömträdgård. Eja kunde man använda Dansens Hus breda käftar till vissa produktioner? Eller är det för mycket stämning under de hängande dekorerna som skulle gå förlorad?

Publicerad i Expressen Scenbloggen 4 juni.

Margareta Sörenson