Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Koreograferad upplevelse för alla sinnen

2015-06-10

Fakta:

Namn: Sensescapes
Koreografi: Dalija Acin Thelander
Musik: Anja Djordjevic
Ensemble: Kristine Slettevold, Josefine Larson Olin och Peter Mills
Plats: Moderna Museet Stockholm
» http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Sencescapes--Se-kann-och-hor/ Weld

Weld for kids gästspelar på Moderna Museet med performanceverket Sensescapes. Dalija Acin Thelander har tagit fram ett performanceverk som ska tala till syn, känsel och hörsel och som riktar sig mot spädbarn i åldern 3-18 månader. Barnens medföljande föräldrar ges den uttalade uppgiften att följa och stödja barnen i deras upplevelse.
Acin Thelander arbetar med ett undersökande inom fältet för samtida dans med inriktning mot bebisar och barn. Här använder Acin Thelander sig av performancens icke-linjära dramaturgi i ett möte med den yngsta publiken. Verkets temporalitet är en annan, moment pågår, existerar till publiken hänger på. Då ger de dansarna och verket sin fulla uppmärksamhet, för att i nästa stund ge fullt fokus till en annan medlem i publiken, och sedan skifta tillbaka sitt fulla fokus till det gestaltade.
Scenografin är ett förvandlingsnummer, där ett tygcollage verkar ha outsinliga möjligheter då det erbjuder lager av nya upptäckter. Tillsammans med ljussättningens stämningar och skuggspelseffekter, dofterna i rummet och musiken skapar dansarnas långsamma och kontrollerade rörelser ett rum för estetiska upplevelser. Verket framförs med ett personligt tilltal, och dansarnas fokus skiftar mellan att dansa bara för en åskådare till att zooma ut och inkludera flera ur publiken. Dansarna lämnar ‘försiktigt’ en åskådare bakom sig och rör sig vidare till nästa, i ett fokus som förflyttas men som hela tiden förhåller sig på ett personligt plan.
De tre dansarna rör sig långsamt och kontrollerat i mycket små rörelser och i rörelser som tillåts bli större när de rör sig utåt till ett vidare fokus. De bildar ett djur med sina kroppar, ansiktena fäster i varandra och de mänskliga kropparna går utanför sig själva och förenas i att bilda en annan form. För mig är den sekvensen så tydligt transformativ, när dansarna förvandlas till ett djur med flera huvuden, och jag undrar vad ett spädbarn tänker, konstigt eller helt normalt? Det är intressant att fundera på i relation till behovet av att tolka en upplevelse, men inte av särskilt stor vikt i förhållande till barnets estetiska upplevelse.
I verkets avslutande del hissas en stort nät i taket ner mot golvet, det är ingen rak handling utan nätet tar mycket lång tid på sig och momentet tillåts igen att ta lång tid i anspråk. Jag se en styrka i detta grepp av att ge fokus och vikt åt utförandet så att det blir en dramatisk handling. Det skiftar blicken till vardagshandlingar som konstnärliga handlingar och det låter långsamheten (eller det utdragna) ta plats som dramatiskt grepp.

Det är mycket intressant att se scenkonst för små barn som litar på barnens förmåga som publik. Som litar på det utbyte som finns och som inte har ett behov att att underhålla genom didaktiska tillämpningar utan tar vägen genom sann scenkonst.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser