Långsam performance och snabb dans

Det har var varit med blandade känslor som man har kunnat följa programserien Thousand Threads i Dansehallerne på Carlsberg. Det som började så bra men så gick det helt sonika över styr. Men serien slutade faktiskt riktigt uppfriskande och underhållande med Bokko – the ultimate fusion, ett dansexperiment av holländska Karel van Laere och Vanja Rukavina. De två unga herrarna har komponerat en asiatisk cocktail bestående av koreansk bokko-dans och japanska manga-teckningar. Bokko-dansen är en sydkoreansk discodans a la gangnam style med blixtsnabba och repetitiva moves. Ut ur videoprojektionens tecknade Tjobang-serieuniversum träder de två superhjältarna Karel och Vanja ut iförda flotta kostymer och smala moderiktiga slipsar. De två dansarna håller party på scenen, där de snart får hjälp av tre flickor. Bokko-dansen kännetecknas inte precis av djup och fantasi, dess styrka är att det går så hurtigt, att man nästan inte tror, att dansarna är verkliga personer, det ser nästan ut som tecknade seriefigurer, som rör sig galet hastigt. Karel van Laere och Vanja Rukavina fascineras av den asiatiska mediakulturen och dess hysteriska tempo, och hur den påverkar oss. Huruvida de två performerna lyckas förmedla något seriöst om denna snabba och ytliga popkultur kan ifrågasättas, men de skapar en medryckande dansfest, som slutar med, att alla i publiken dansar med – dels uppe i publikgradängerna – dels nere på scenen. Och när vi i publiken står där och imiterar de asiatiska dansrörelserna förstår man först på riktigt, hur snabba danserna egentligen är, och hur långsamma vi själva är.

Det handlar också om tid och tempo i Aragorn Boulangers solo-performance Ellipses, men här snarare om långsamhet och oändlighet. Lyset tänds och släcks i detta franska performance. När ljuset flödar över scenen är Aragorn Boulanger i det närmaste orörlig, mens han rör sig, när der är mörkt, och publiken inte kan se något. När ljuset tänds igen, ses han i en annan ställning på ett helt annat ställe på scenen. Därmed löser han upp känslan av tid och rum och gränsen mellan verklighet och dröm. Det är en spännade performance, men alltför lång, och man hinner tröttna på detta ljus och mörkerexperiment, som kanske skulle ha passat bättre in på ett konstgalleri än på en scen.