En fransk dansfest

Parisoperaens Ballet – i varje fall en betydande del av det jättestora kompaniet – har under en weekend gästat Köpenhamn med den melodramatiska baletten Paquita. Efter många av glömska har Paquita – i sin fullständiga version – återigen blivit en del av Parisoperans repertoaren. Baletten, som är ett färgglatt fyrværkeri af flotta steg, blev år 2001 rekonstruerad av Pierre Lacotte, som för övrigt har rekonstruerat åtskilliga baletter från den romantiska perioden. Librettot i Paquita är som en veckotidningsnovell, en nationalromantisk glansbild utan några som helst känsloutlevelser. Paquita är en heltigenom enfaldig historia om den föräldralaösa zigenarflickan Paquita, som som förälskar sig i en man ur en högre samhällsklass. Den tamburinspelande zigenerskan är inte fin nog att gifta sig med generalens som Lucien, men även den våldsamma och avundsjuka sigenaren Iñigo är emot parförhållandet. Det viser sig dock, att Paquita egentligen är en dotter till en greve och därför trots allt fin nog för Lucien, och det unga paret lyckas röja skurken Iñigo ur vägen. Till skillnad från de övriga populära romantiska baletterna håller sig Paquita till den verklig världen. Här finns inga sagoaktiga eller metafysiska väsen a la sylfider, wilier, troll, havsgudinnor eller älvor, men ändå är historien klart orealistiskt och rosenrött naiv. Den fullständigt intetsägande historian, klaras av under den första akten och den sista akten är en stor festlig dansfest, när Paquita och Luciens firar sitt bröllop. Och vilken fest det blir! Barn ur Parisoperans Balettskola dansar polonaise, medan de vuxna ger sig hänger sig de blixtsnabba stegen i vals, mazurka, galopp och andra festliga danser. Scenen fylldes av dansare i överdådiga kostymer. Männen i uniformer och kvinnorna i fladdrande klänningar

På premiäraftonen dansade Laura Hecquet Paquita, medan Hannah O’Neill dansande partiet en smule mera lätt och mindre ansträngt under kompaniets sista föreställning i Köpenhamn. Josua Hoffalt och Mathias Heymann var båda väldigt bra som Lucien. Bäst var de i sina soli, där de flög över scenen i osannolikt höga och lätta språng. Men båda blev de bräckta och överglänsta av Antoine Kirscher, som bara har den näst högsta blett-rangen som coryphée, i den mycket hierarkiskt uppbyggda balettkompaniet. Den unga Antoine Kirscher dansar en av landsortsbyns män och är med i många formationsdanser, men har också ett vackert solo, där han hänger i luften – lite lutande. Han är en mycket elegant dansare och gör en imponerande insats.

Paquita kan med sin knasiga historia, de tillgjorda stridsscenerna och de övertydliga effekterna verka något gammeldags, men det är också hela charmen med det. Det är baletthistoria berättad av några av världens mest fantastiska dansare. Parisoperans balett är världens äldsta kompani och hänför sig direkt till Solkungen, Ludwig XIV:s hov i Versailles, så kompaniet kan det där med att berätta bedagade historier fortfarande få dem att leva upp på scenen. Gästspelet med Parisoperans Ballet var en underhållande tilldragelse på ett nostalgiskt och gammeldags sätt.

Torben Kastrup