Tidens puls i danssteg

Den Kongelige Ballet är i toppform på säsongens sista premiär Take Four, som bjuder på fyra vitt skilda olika nutida koreografier.
Traditionen trogen har Den Kongelige. Ballet till säsongens sista premiär flyttat in i Skuespilhuset. I år heter programmet Take Four och presenterar fyra helt olika bud på nutida koreografi.
Äldst är det inledande verket Viscera från 2012 av den unga engelska stjärnkoreografen Liam Scarlett, som är huskoreograf hos The Royal Ballet i London. Hans enormt dynamiska verk, som ger associationer till koreografer som Balanchine, Wheeldon och McGregor, har redan status av en moderna klassiker. Det är en fröjd attt se Den Kongelige Ballet kastade sig säkert ut i den skarpa, komplexa och kontrastfyllda koreografi till amerikanska Lowell Liebermanns rytmiskt markanta, men rätt pastichpräglade Första pianokonsert.
Höjdpunkten i Viscera är andra satsens smidiga, sensuella och kroppsskulpturala pas de deux, som på lördag dansades delikat och följsamt av Alexandra Lo Sardo och Ulrik Birkkjær.
En helt annan romantisk tillbakablickande och neoklassisk stil bjuder man på i Adam Lüders nya och mycket charmerande Schubert pas de deux, som är Lüders egentliga debut som koreograf. Den tidigare solodansaren i New York City Ballet, som själv var en fantastisk pas de deux-partner, är i sin koreografi inspirerad av bl.a. Robbins och Balanchine. I hans Schubert pas de deux, som till premiären blev vackert och elegant tolkad av Holly Jean Dorger samt Jonathan Chmelensky och följsamt ackompanjerad av pianisten Thomas Rischel live på scenen, genljuder det av musikalitet, raffinerade balanser, lyft och fint flyt.
Modigt har Den Kongelige Ballets kårdansare och koreograf, Sebastian Kloborg, med bara två månaders varsel hoppat in som ersättare för den sjukanmälde koreografen Dimo Kirilov Milev och har skapat programmets mest berättandee verk, Stranger, för 13 dansare. Den expressiva och stämningsfulla kreationen med danserna i 1930-tals inspirerade kläder handlar om förväntningar längtan och instängda aggressioner och är Kloborgs första stora sceniska verk.
”Stranger” bjuder inte minst på några mycket fina duon dansade till bland annat. J.S. Bachs Erbarme dich sjungen på arabiska av Fadia el-Hage. Der finns också fint material i flera gruppinslag och de klåfingriga kropsförvecklingarna, men verket är alltför långt, dansarnas starka engagemang till trots.
Helt nya rörelseutmaningar får balettdansarna i det väldigt energiska avslutningsverket Krash, kreerat av brasilianske Alessandro Sousa Pereira, som är känd som dansare och koreograf i Dansk Danseteater. I Krash hänger sig dansarna verket med tyngd och massor av rå, maskulin kropsstyrka till Turkman Souljahs pågående och medryckande brasiljansk-inspirerade rytmer,
och Ida Praetorius ingår i gruppen som den enda kvinnan bland åtta män.
Lite förargligt är det, at dansarnas svarta kläder i början suddar ut en del av rörelserna i det dunkla scenrummet. Men de muskulösa överkropparna blottas effektfuldt senere, och Sebastian Haynes är helt enastående i sina tigersmidiga rörelser i det flotta och kraftfulla verket som avslutas lite för plötsligt.

Vibeke Wern