Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Redan klassiker efter tre år

2015-05-17

Fakta:

Namn: Take Four
Koreografi: Liam Scarlett, Adam Lüders, Sebastian Kloborg och Alessandro Sousa Pereira
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Skuespilhuset, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Bakom Den Kongelige Ballets inte särskilt uppfinningsrika titel Take Four döljer sig ett riktigt spännande dansprogram med fyra verk : tre premiärer och Liam Scarletts mästerverk Viscera, som han skapade till Miami City Ballet i 2012, när han bara var 25 år. Viscera är explosiv och energisk dans till Lowell Liebermann’s flotta och och pampiga pianokonsert nr. 1 från 1983. Ren dans a la George Balanchine utan scenografi, bara en effektiv ljusdesign av John Hall, som avstämdes flott till färgerna i de mörkröda, blå och svarta kostymerna, som Liam Scarlett själv har designat. Liam Scarlett arbetar med kontraster, ömsom flyger danserna kraftfullt över scenen, ömsom står de likt ömtåliga plantor i vinden och vinglar på plats. Och så skapar den brittiska koreografen en mycket interessant par-koreografi, där han så att säga dekonstruerar ett klassiskt pas de deux i mötet mellan en man och en kvinna. Hos Liam Scarlett lyfter mannen upp kvinnan i underliga off-balans-positioner, som om hon var en styv mannekängdocka. Han bär omkring kvinnan, innan han släpper ner henne och tar henne i famnen, då hon återigen blir mjuk och böjlig. Det kanske varken låter särskilt vackert eller elegant men det är enormt betagande. Liam Scarletts par-koreografi är spännande, och den passar perfekt till Lowell Liebermann’s moderna klaverkonsert. Alexandra Lo Sardo och Ulrik Birkkjær dansar de krävande pas de deuxerna, medan J’aime Crandall är fullständigt knivskarp som Solodam. Viscera är en given klassiker, som man inte kan tröttna på, och Liam Scarlett får väldigt gärna komma tillbaka snart med mer av sin på en och samma gång enkla och komplicerade koreografi. Viscera är den gnistrande pärlan bland programmets fyra verk.

65-årige Adam Lüders debuterar som koreograf med Schubert pas de deux, som är en klassisk pas de deux. Verket är en hyllning till George Balanchine och Jerome Robbins, som Adam Lüders själv dansade under i New York City Ballet, där han var solodansare i 20 år, och där han var känd som den perfekta pas de deux-partnern. Schubert pas de deux med Holly Jean Dorger och Jonathan Chmelensky är en fin sentimantal pas de deux med fin timing. Här är inget nytt under solen, men Adam Lüders hyllar på ett sympatiskt sätt traditionen och sine personliga läromästare.

Den kungliga balettdansaren Sebastian Kloborg är med som koreograf på grund av ett avhopp av den bulgariske koreografen Dimo Kirilov Milev, som han annars gärna skulle ha velat arbeta med. Det är därför med lite blandade känslor som han själv har övertagit det koreografiska arbetet. Är kanske den dansare som står orörlig på scenen genom hela verket en hyllning till den frånvarande Dimo Kirilov Milev? nog är dansaren närvarande på scenen, men han är frånvarande i dansen och i förhållande till de övriga dansarna, som dock konstant kretsar längtansfullt omkring honom Sebastian Kloborg har varit hos Gauthier Dance i Stuttgart i ett par år, och det verkar som om, han har taget den den sortens expressiva tyska ausdruckstanz med sig hem, men helhetsintrycket i hans værk Strangers är lite rörigt. Lite mera arbete med idén, koreografin och danserna skulle inte ha skadat, men tiden har tydligen inte räckt till den här gången, när Sebastian Kloborg har hoppat in som vikarie

Programmet avslutas lika fint, som Liam Scarlett inleder det, men med moderna steg – väldigt moderna. Brasiljanska Alessandro Sousa Perira – kändt från Dansk Danseteater – har koreograferat det hyper-energiska verket Krash. Som titlen signalerar, handlar det om sammstötning. Hur är det att störta in i något nytt och okänt, till exempel ett nytt land och en ny kultur? Det låter som ett belastat ämne i våra globaliserade tider, men Alessandro Sousa Perira förnyar tematiken och låter sig inspireras av en dikt, som lyrikern Niels Frank har skrivit i ämnet. Iförd mörka kläder i design av Karl-Oskar Olsen. stampar åtta män och en kvinna fram på scenen till dunkande rytmer. Med stötande höfter och överlägsna macho-attituder liknarr de ett skrämmande gatugäng, som man inte skulle vilja möta på en mörk gata. Lamporna på scenen är råa och liknar avlånga oljefat. Också ljudsidan är spännande, skapad av Turkman Souljah, hörs det stomp på oljefat. Till lite mjukare rytmer kränger dansarna av sig skjortorna som om de tog av sig sitt andra skinn för att på detta sätt bättre passa in i omgivningarna. Med mer avrundade höftrörelser går nu dansen vidare mer som en förförande samba och avslutas med en lustig dans-extas som om det vore en pingstkarneval som dansas igång. Alessandro Sousa Periras verk är mycket underhållande och hypnotiskt. Krash är en flott och medryckande avslutning av ett fint dansprogram.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser