Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

När litteraturen dör på scenen

2015-05-16

Fakta:

Namn: Beatrice
Författare: Karin Tidbeck
Regissör: Stephen Tiplady
Musik: Instrumentskapare och kompositör: Andreas Busk
Ensemble: Kompagniet Tidsrum (Dockspelare: Ida Marie Tjalve och Karina Nielsen), Scenograf och dockmakare: Sarah Piyannah Cederstrand
Plats: Teatret Zeppelin, Valdemarsgade 15, 1665 København V
» http://puppetfestival.dk

Publiken är inbjuden till en världsutställning i 1800-talets Berlin. I en enkel skuggteater får vi uppleva snurrande kugghjul, pumpande maskiner, dunkande stämplar och andra tekniska uppfinningar. Läkaren Franz Hiller går också runt på världsutställningen där han förälskar sig i luftskeppet Beatrice. Han köper en kopia av luftskeppet och ger det namnet Beatrice II. Anna Goldberg är likaså i Berlin. Även hon är en stor beundrare av teknik, så hon förälskar sig i ångmaskinen Hercules, som hon genast köper. Anna och Franz förvarar sina nyförvärv i samma lagerlokal. Känslorna blossar upp i lagerlokalens mörker, men inte mellan Anna och Franz, utan det sker mellan människor och maskiner. Verkar historien bekant? I så fall är det kanske för att dockteaterföreställningen Beatrice är baserad på den svenska författaren Karin Tidbecks berättelse med samma namn. Genren är ångpunk, en slags science fiction, som kretsar kring anakronistisk teknologi på 1800-tallet. Typiskt nog handlar det om ångmaskiner, luftballonger och andra märkliga maskiner och fantasifull teknik. Alltså ett spännande Jules Verne-universum, men den föreställning, som regissören Stephen Tiplady (UK) och de två dockspelarna Ida Marie Tjalve (N) och Karina Nielsen (DK) har skapat, är dessvärre jättetråkig. Först och främst därför att dockorna är så små, att de helt försvinner i händerna på dockspelarna Man kan helt enkelt inte uppfatta, vad som sker på scenen, där allt är i minityr-format. Dessutom är dockorna totalt uttryckslösa, och dockan Franz Hiller har inte ens några ögon, han liknar bara en träkloss. Som för att kompensera för dockornas brister, är det istället ljus på dockspelarna som mimar, men inte särskilt övertygande. Vad är det för vits med dockteater, om man ska tolka handlingen via dockspelarnas minspel? Från fjärde raden var det omöjligt att följa med i hela handlingen, för att allting var så smått på scenen, som i sin tur var väldigt lågt belägen i förhållande till publikplatserna. Flera i publiken lämnade salongen, medan andra satt och försökte gissa, vad som skedde på scenen med de små intetsägande dockorna. Befriande humor rådde det även brist på. Om det ska föreställa skojigt att Franz Hiller knullar med sitt luftskepp, och att Anna Goldberg gnider sig mot ångmaskinens skorsten, tills den den trillar ner, så misstar sig regissören Stephen Tiplady och dockspelarna. Det var inte särskilt subtilt, bara infantilt.
Musiken, som är skriven av Andreas Busk, fyller mycket av föreställningen, för att den är ordlös. Men den nykomponerade musiken ljuder som en gammal speldosa, samma gamla låt igenom hela föreställningen. Det är väldigt enformigt och enerverande att utsättas för. Beatrice verkar vara den slags föreställning som är skojigare att göra än att titta på.

Beatrice spelas på Copenhagen Puppet Festival t.o.m. 17 maj.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser