Nordiskt fokus på Göteborgsoperan

Med säsongstemat Wonderland gör Göteborgsoperans danskompani djupdykningar i det undermedvetna där koreografer och dansare hittar både gott och ont. Kanske mest det senare. De sprillans nya verk som visas rör sig mer i skräckens och dystopins marker än i idylliska kvarter. Det är en konstnärlig linje mitt i tiden som Adolphe Binder driver. Vi måste leva även med skuggsidorna.
Medan stora scenen är tummelplats för koreografer hämtade från hela vida världen har den lilla scenen nordiskt fokus. I Northern (de)Lights 2 står tre – manliga – koreografer för programmet. Pascal Marty är medlem av Göteborgsoperans danskompani och vann förra årets workshop, Katapult, där dansarna gavs möjlighet att koreografera. Vinsten var att få presentera stycket här. Duetten Like a deer in the light är inspirerad av Stockholmssyndromet, det vill säga hur band kan uppstå mellan offer och förövare. Två anonyma kroppar utan ansikten är sammanlänkade med ett rött band, vilket leder till både häftig kamp och klistrigt sökande av kontakt. Dansarna – Pascal Marty själv och Maria Chiara Mezzadri – bjuder på energiutveckling med riskfyllda, akrobatiska drag.
En undersökning av kroppens förmåga från ett helt annat perspektiv är Tilman O’Donnells Whatever singularity #453 Solo for Maxime/Dancing with Alain. Det är som det låter, ett solo för dansaren Maxime Lachaume, men till en videoföreläsning av den franske filosofen Alain Badiou. Medan Badiou utvecklar tankar om en ny logik och hur affirmation och negation förhåller sig till varandra, rör sig dansaren i en upprepad rektangel på det tomma scengolvet. Han provar leder, lemmar, riktningar och svikt. Kropp och tanke sammanlänkas i parallella spår. Det är fascinerande och Lachaumes starka närvaro förmår faktiskt matcha den starka filmbilden. Dansen gestaltar, illustrerar inte föreläsningen, utom i en gest för ordet ”revolution” och en överraskande knorr för begreppet ”event”.
Tilman O’Donnell var tidigare dansare vid Göteborgsoperan och gästkoreograferade 2010 det experimentella stycket This is på den lilla scenen. En ny bekantskap är däremot Martin Forsberg, svensk koreograf i ropet. I hans Clusterfuck kan vi snacka om mörker. Skärmsläckarbrasan får andra associationer än fredagsmys. Den svärtade ensemblen vältrar sig som en obestämd massa i ett töcken av rök. Förkolnade rester av en brand, eller ett party som har slocknat? Sex individer som gått under jord medan trafiken dånar ovanför? Associationsfältet är lika vitt som scenrummet är svart. Länge är det spännande, men sedan en enorm svart kanin rullats in börjar det gå på tomgång. Rörelserna har en tendens att drunkna i det fördolda men den starka gruppdynamiken består.
För den som vill tränga djupare i operans underperspektiv finns den gestaltade guidningen Suburbia 37° 2015 som förspel. Sju performanceinstallationer i husets mer okända vrår utmanar sinnena. Från klaustrofobisk konflikt högst upp i hissens maskinrum till sisyfosarbete i källaren. Bara två tillfällen återstår.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 26 april 2015

Lis Hellström Sveningson