Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Science fiction på Dansescenen

2015-05-10

Fakta:

Namn: Black Diamond
Koreografi: Tim Rushton
Musik: Trentemøller, Balanescu Quartet, Donnacha Costello, Tom Opdahl och Philip Glass
Ensemble: Dansk Danseteater
Plats: Dansehallerne, Carlsberg, Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk/

Dansk Danseteater är ofta på resa, och turnerer både flittigt i Danmark och utanför landets gränser. Därför måste kompaniets scenografi vara enkel och lätt att transportera. Till dansföreställningen Black Diamond har scenografen Johan Kølkær skapat en tredimensionell fond, som liknar tillknycklad stanniol, lite som Pae Whites gnistrande ridå på Operaen i Oslo. Johan Kølkær har designat sin knycklade fond så smart, att den helt och håller kan vikas ihop, så att den ryms i en stor koffert. Det är alltså lätt tt transportera den – till och med via flyg – och den är mycket effektfull på scenen, där den i rätt slags ljussättning kan fås till att gnistra som en vägg av diamanter. En genial design. Verket Black Diamond handlar även om att resa och att söka. Men koreografen Tim Rushton tar inte med publiken ut på en vanlig resa i den igenkännliga världen. Turen går istället genom ett science fiction-universum, där dansarna är en slags hybrider. De är varken människor eller djur. De är märkliga väsen med steg och rörelser, som ofta verkar vara hämtade från stors fåglar eller fjäderfä. De ser bisarra och underliga ut. Dansstilen är också en slags hybrid. En kombination av modern dans och stiliserad street dance. Stilen är kantig som en oslipad diamant. Målet med den sökande resan är en diamant. Men den lysande diamanten, som eftersträvas genom hela dansföreställningen, är inte bara en vacker ädelsten, utan snarere en symbol för något gudomligt, kärleken eller själva meningen med livet.
Black Diamond er en slags science fiction-dansföreställning med flera referenser till legendariska science fiction-filmer. När dansarna skrider över scenen i långa svarta rockar, skapade av Charlotte Østergaard, tänker man på karaktärerna i Andy och Lana Wachowskis filosofiska science fiction-film The Matrix. Och när två dockaktiga väsen trasslar in sig i varandra är det som att vistas bland de märkliga väsen som förekommer i Luc Bessons science fiction-drama The Fifth Element. Som så ofta är fallet med handlingen i en science fiction-film är Black Diamond även ganska märklig och förvirrande, men det gör ingenting, för man attraheras av den märkvärdiga skönheten och fängslas av mystiken. Det som är okänt och annorlunda, är också spännande. Det är därför science fiction är så fascinerande.
Även om musiken är komponerad av flera olika konstnärer, förefaller de olika musiknumren ganska likartade, för att de allesammans är väldigt repetitiva. De musikaliska omtagningarna bidrar till att understryka den framåtgående rörelsen och dess resemotiv. Men samtidigt är den enformiga musiken också det mest ointressanta i Black Diamond. När det gäller ljudet saknar man en mer fantasifull science fiction för att fullständigt kunna förföras. Tänk bara på Éric Serras hypnotiska ljud i filmen The Fifth Element. Den slags pirrande musik skulle ha kunnat göra Tim Rushtons science fiction-dansdrama helt övertygande.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser