Livsbejakande danskraft
De är unga, de är kvinnor, de (flesta) har invandrarbakgrund – de har all anledning att vara arga. Och deras ilska syns i dansen. Urban Connection 2015 lyckas vända den slagsida mot manlig solodans som präglat ”urban folk dance”, d v s hiphop och street, länge. Det har funnits kvinnor inom street, men de har liksom inte riktigt varit i framkant.
Unrhuly Ghal samlar 17 unga dansare, varav en (1) kille, i en häftig dancehall med solon och gruppdans. En hel del rasande ”war face”-attityder, men också en livsbejakande danskraft, som en explosion precis innan själva exploderandet. Mycket är stilmässigt ganska nära showdans eller musikvideornas mix, men det är livfullt och fräscht och fungerar. Jag kan förstå den entusiast som tagit med sig en vuvuzuela, som får trumpeta vid särskilt fantastiska moves som blir till ett statement om allas frihet, allas rätt, allas deltagande.
Efter att dagen innan sett Freuds anatomiska teater av Carolina Frände och Robert Fux på Operan, har jag påmints om hur många freudianska idéer om kvinnan och kvinnlighet som hänger kvar i vårt sätt att tänka till vardags. Vi vet det ju, men glömmer det ändå. Där utgår man från extremen balettdansösen, utan att fråga vad hon själv, nutidskvinnan under tyllen, tycker om att vara ljuv och älsklig på heltid. I det perspektivet är det uppfriskande att löpa linan ut åt andra hållet och möta fem modiga unga kvinnor som beter sig som arga unga män. JUCK är en aktivistisk dansgrupp som i en slags skoluniform och med roterande och juckande underliv drar ut den så kallade diskursen på golvet. Vad kan och får en tjej göra? Tänka? Känna?
Aningen utdraget, men det är alls inte endast argt utan där finns också ett stort och roligt smajl mot publiken. Även konfrontation behöver balanseras, så JUCK-tjejerna delar ut röda små karamellklubbor till den som vill ha. Sug på den!
Då känns det som killarna som dansar på Scenunder, en scen som fixats i Dansens Hus garderob, vilar på gamla och lite trista lagrar. Skickligt, visst. Men? Och den pretentiösa Life before/after av koreografen Charlotte Prag vill jag helst glömma. Att infoga små street-sekvenser i en spookey grej där döden kommer klivande i dånande ljud fungerar inte bra. Det blir en låååång timmes klampande mot ett banalt och helt omotiverat happy end.
Vilket inte hindrar att här vankas koll på ”urban folk” och vart den är på väg. Till tjejernas land, ser det ut som. Fatta dans på fredag och lördag fokuserar på samtyckesdebatten och mot sexuellt våld. Kanske dags att skaffa en vuvuzuela i alla fall.
Texten är tidigare publicerad i Expressen kultur Scenbloggen 7 maj.
Fler Recensioner
