Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Jongleringskonst och synvillor

2015-04-28

Fakta:

Namn: The Moon Illusion
Musik: Bjørn Svin
Ensemble: Rapid Eye. Performers: Samuel Gustavsson och Petter Wadsten
Plats: Københavns Musikteater
» http://www.rapideye.dk

The Moon Illusion med jonglörerna Samuel Gustavsson och Petter Wadsten är en fin och poetisk lek med illusionens konst.
Vi känner alla till fenomenet att fullmånen verkar vara mycket större när den står närmare horisontenän när den står högt över himlen. Det är en synvilla som kallas Månillusionen och den har varit välkänd i årtusenden. Nu får den sätta namn på Rapid Eyes och jonglören Samuel Gustavssons nya föreställning The Moon Illusion, som är en blandning av nycirkus, dans och visuell teater.
Precis som Gustavsson säger i början av föreställningen har försök faktiskt visat att månillusionen försvinner om man böjer sig ner och kikar på månen med huvudet mellan benen. Det är just möjligheten att skifta fokus och uppmärksamhet för att frigöra sig från illusionsvärlden som står i fokus i The Moon Illusion, där Samuel Gustavsson lekande och utmanande skapar en duo med den både finurliga och clownaktiga jonglörkollegan, Petter Wadsten.
Redan i scenografins videobelysta, täta rader av tunna vita snören skapas synvillor i rummet och ger bland annat en illusion av att väggen är eb öppningsbar vägg ut mot publiken. Både bakom, framför och med snörena dragna till sidan ger sig de två jonglörerna hän ekvilibristiskt med en enorm mängd brandgula jonglörringar till ackompanjemang av Bjørn Svins fint varierade elektroniska klangbilder och rytmer.
Skickligt håller de två jonglörerna vardera igång sex ringar i luften på en och samma gång, men blandar sig hela tiden utmanande in i varandras aktiviteter. Till utseendet påminner de tillsammans om Fyrtornet och släpvagnen, och behändigt kan den lilla Wadsten hoppa upp på Gustavsson, medan ringarna fortsätter att snurra i luften.
Det är inte bara luriga, lekande och clovnaktiga attityder, det finns även en hängiven poetisk samhörighet mellan de två männen i de mer dansanta inslagen, eller när de sitter och håller händerna över varandras lår, så att man knappt anar vilken hand som tillhör vem. Och på ett lustigt och kärvänligt sätt lyckas Gustavsson ge liv åt en uppstoppad and.
Mot slutet öppnas för nya associationer och bilder, när den stora vita mattan på scengolvet rullas ihop och för undertecknad kommer den att likna ett stort drivande isberg, innan den hängs upp som en kula på ett rep och blir till månillusionen i teaterrummet. Och så avslutar de båda jonglörerna med visa att de bokstavligen förstår sig på att ”ha fot på” jongleringsringarna i den fina lekande och poetiska föreställningen.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser