Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Krisens potentialer

2015-04-23

Fakta:

Namn: Post no bills
Koreografi: Kitt Johnson
Ensemble: X-Act
Plats: Carlsberg i Köpenhamn (Mötesplats Ny Carlsbergvej, bakom stenelefanterna).
» http://www.kittjohnson.dk

Solomästaren Kitt Johnsons visar i sitt nya solo Post no bills, att kris som fenomen kan leda till fruktbar förändring.
Vi lever i en larmande värld. Och det är verkligen ett rum fyllt av öronbedövande larm som vi kliver in i när Kitt Johnsons nya solo Post no bills tar sin början.
Stolarna, som vi ska sätta oss på, ligger omkullvälta på golvet, och det är både kallt och mörkt i den stora, gamla och nakna industrilokalen på Carlsberg, som utgör inramningen för Post no bills.
För temat är krisen, i såväl personlig som global förståelse. Med hänvisning till en konstriktning från 1960-talet, kallar Kitt Johnson själv sitt interessanta och bildrika solo for ”arte povera” (fattig konst), och understryker i programmet, att hennes kostym består av återanvända egna kläder.
Redan i den blygsamma barfoajen, blir vi inriktade på kristemat genom olika små foton och citat som bland annat kommer från Peter Laugesens Anarkisten i fandens vold, som handlar om den västerländska kulturens sammanbrott , medan psykologen Bo Jacobsen citeras för, ”att kris alltid leder till brott med forna tider”.
När vi sitter i det stora kalla rummet, ser vi först Kitt Johnson forma en graffiti-liknande skugga på väggen, innan hon framträder ur mörkret som en annonym varelse iförd svart från topp till tå.
Hennes svarta hätta som bara har hål för ögonen och munnen gör ett skrämmande intryck. Men bakom det yttre skalet förnimmer man en levande människa, när hon ger hals för djupa gurglande urljud.
Likt ett närapå mekaniskt vanedjur rör hon sig i stringenta, systematiska mönster, ackompagnerad av maskinljud. Men när hon lägger sig ner och med armar och händer i rytmisk rörelse drömmer om att flyga, befinner hon sig plötsligt i ett korsfält av ljus. Här öppnas det för nya vägar och ingångar till sensibilitet, när hon tar av sig sina svarta handskar och bokstavligen börjar känna och uppleva världen med sina bara händer.
Det blir till en magisk sekvens när hon öppnar en slits i sin svarta överdel och med butodanserens säkra kroppskontroll får den böljande magen till att likna ett pulserande hjärta som formmässigt elegant transformeras till ett kärlekshjärta.
Snart blottas även armarna, och med öppningen mot kärlek och inlevelse i omvärlden får vi se hur hennes fingrar på ett mycket fascinerande sätt kommer till liv som om de vore små spirande gröna skott.
Med livliga armrörelser kastar hon sig ut i en närapå rituellt vaggande dans med tyngd och god jordförbindelse, och på sitt insisterande vis tränger hon fram genom publikraderna för att återigen plantera en växt i form av sina livligt rörliga fingrar.
Med den maskliknande hättan avtagen framstår hon till slut som en helt och hållet kännande människa, som med mycket fina rörelsekvaliteter rör och omhuldar vattnet i en liten vattenpuss som om det vore en dyrkad skatt. Långsamt rör hon sig sedan baklänges ut mot en ny dörröppning, som för att understryka det mycket aktuella och fängslande solots budskap om att det är dags att sadla om och välja nya tillvägagångssätt.

Spelas till och med 6 maj.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser