Om livets saga

Innan föreställningen kommer igång samlas alla bekvämt i några soffor och stolar och Efva Lilja börjar berätta en saga om att en ko bor i hennes hus.
Hon berättar att den fiser och bajsar ibland, men att det är ok, för hon får mjölk av den. Hon ser till att den trivs och får vad den behöver. Den får komma ut på grönbete enligt de regler som gäller för kossor och den får stå ljust och lyssna till Simon and Garfunkel medan den idisslar och producerar.
Hon berättar att det mest har varit kvinnor som skött kossorna förr i tiden
Men däremot är kon inte helig hemma i hennes hus som den är i Indien.
När hon berättat klart sagan flyttar vi oss till scenen.
Det kommer knastrande ljud ur högtalarna och en röst som andas och suckar svagt. Efva Lilja tar av sig sina överdragskläder innan hon går in. På scenen står fyra saker, tre pallar där man installerat små miniatyrlandskap inuti. En liten fjärrstyrd lada eller loge i trä med en ko i.
Efva Lilja står nu på scenen. Hon rycker till av knastrandet samtidigt som hon faller ned med överkroppen och tar sig upp igen några gånger. Hon rör sig flyktigt på scenen, mellan olika stationer där hon gör olika rörelser. Det är många repetitiva rörelser, nästan så man tappar intresset. Men mot slutet av föreställningen märker jag när Efva Lilja går igenom de olika rörelserna från början till slut som hon har uppträtt med, att det finns en röd tråd.
När fyra cymbalslag ljuder, är det inledningen på att något nytt i föreställningen börjar, vilket händer då och då.
Efva Lilja nynnar återkommande på en stilla melodi eller visslar svagt medan hon dansar. Hon tar med olika ansiktsuttryck i dansen och vid ett tillfälle ser det ut som om hon skriker fast utan ljud. Hon klappar sig i ansiktet och flera gånger ser det ut som om hon slår sig med handen. Hon står oftast på stället och använder händer och armar.
Det projiceras dansande streckgubbar som bildar cirklar och grupper på scengolvet vilket ger en viss effekt. Det bryter mot den kala scenografin som föreställningen har.
Jag får en känsla av att hon improviserar sig igenom föreställningen. Jag kan inte förstå att hon vågar stanna upp så långa stunder, och verkar nästan glömma bort att publiken är där, men detta stör kanske inte andra.
Efva Lilja berättar att det har tagit ungefär ett år att göra föreställningen och att hon har haft residens i Paris under den tiden.
Jag tycker mig inte förstå något samband mellan sagan om kon och föreställningen.

Jonas Lindman