Cullbergbalettens nya kläder
Efter att ha sett Cullbergbalettens Hightlights med verk av Eszter Salamon och Trajal Harrell på Dansstationen Malmö den 19/3, kritiserar Martin Munnich Cullbergbalettens konstnärlige ledare Gabriel Smeets för ett olyckligt val av dansprogram.
Cullbergbaletten har fått en ny konstnärlig ledare i form av Gabriel Smeets, nederländsk dramaturg med bakgrund inom bildkonsten och sedermera rektor för den experimentella koreografiutbildningen SNDO i Amsterdam. Förväntningarna är naturligtvis höga och intresset stort för vart Smeets ska föra Cullbergbaletten, ett stolt kompani som sökt sin identitet i en epok då intresset för klassisk balett givit vika för den moderna dansen. I floran av strömningar inom den senare kategorin har kompaniets ledning med valet av Smeets positionerat sig i en avantgardistisk, postmodern fåra. Samma marker i den moderna dansens konceptuella utkanter som numera såväl MDT som Danshögskolan och flera andra tunga svenska dansinstitutioner relativt plötsligt anslutit sig till. Denna inriktning står i kontrast till bland annat den mer rörelsebetonade mittfåra som förvaltar det estetiska arvet från den moderna dansens pionjärer och står i tydligare relation till baletten – och som kanske också vore ett mer naturligt vägval för den ensemble som förvaltar Birgit Cullbergs och Mats Eks arv. Istället har Smeets alltså inlett sitt nya uppdrag som ansvarig för Cullbergbalettens repertoar med att bjuda in två otraditionella koreografer i form av amerikanen Trajal Harrell och ungerskan Eszter Salamon. Är det måhända av rädsla för den hårt prövade stammispublikens dom som man förlagt Smeets premiärkväll – och uruppförandet av Trajal Harrells för kompaniet specialkomponerade senaste verk – till Malmö? Är den tidiga premiären långt från Stockholm ett test, ett slags genrep? Att denna föreställning ges i hemstaden först den 22 maj är inte det enda skälet att misstänka det.
Den skånska publiken sluter i alla fall tacksamt upp och fullbokar Palladium i Malmö två kvällar i rad. Cullbergbalettens namn ekar ännu av klassisk elegans och internationell kvalitet. Efter denna helafton finns dock anledning att fråga sig om de delar av den åldersstigna publiken som kommit i första hand på grund av kompaniets renommé kommer tillbaka igen. Om svaret är nej – vilket jag misstänker – är en ännu viktigare fråga om en yngre, mer nyfiken och öppensinnad publik kan omfamna Cullbergbaletten i dess nya kläder. Även här känner jag mig dessvärre tveksam, med reservation för att delar av publiken faktiskt tycks mer belåten än undertecknad.
Själv gäspar jag mig nämligen igenom Eszter Salamons Reproduction (2015), en queerpolitisk drag-föreställning som består i att dansare av olika kön klär ut sig till andra kön och simulerar samlagspositioner. I uppemot en och en halv timme. Salamon antas leka med våra förväntningar men ingenting i föreställningen är egentligen oväntat. Ja, det är bisarrt att vi kategoriserar människor utifrån deras könsattribut. Salamons inlägg paketerar denna vid detta laget gamla insikt i ytterligare ett format – ett som är vulgärt utan att vara tankeväckande. Spelandet på sex och pornografi känns här provocerande enbart för att det är ett billigt knep.
Att Salamons poänger kunnat framföras på en tredjedel av tiden är sålunda inte det stora problemet. Det är att snarare att de inte tillför något nytt eller intressant till den diskurs de ansluter sig till. Kanske beror det på att verket är över tio år gammalt. Endast en reaktionär publik som levt i ett könspolitiskt vakuum under 2000-talet skulle få en spännande tankeställare av Salamons lek med könskodade kroppar och blickar. Denna publik sitter visserligen med stor säkerhet i salongen, men föreställningens anstötliga form lär förhindra denna potentiella målgrupp från att lära sig sin genusläxa. I pausen går de hem. För oss övriga är detta på sin höjd en rolig dragshow. All heder åt Cullbergbalettens dansare dock. De fullgör sin uppgift klanderfritt och förhoppningsvis har de åtminstone roligt på scen.
Det finns ytterligare ett betydande problem med Reproduction. Skulden för det är dock inte koreografens, utan programläggarens (denne får förmodas vara Smeets). Det är olyckligt att låta den utdragna Reproduction kombineras med, och i synnerhet föregå, kvällens betydligt kortare världspremiär. The Return of Modern Dance av Trajal Harrell är i alla delar olik Reproduction och får svårt att göra sig hörd efter densamma. Där den förra är skränig och bombastisk är den senare finstämd och suggestiv. Reproduction har på något vis slukat rummets och publikens energi så att det blir svårt att uppskatta kvällens andra nummer.
Harrells föreställning, som förvisso är av en finare kaliber än Salamons, har emellertid fler problem än den otacksamma atmosfär hans kollega skapat. I sig själv känns The Return of Modern Dance trevande, vag och ofärdig. Harrell har med tidigare verk gett sig själv den beundransvärda men kanske svåröverstigliga uppgiften att förlösa den konceptuella dansen ur den relativa stiltje den befunnit sig i sedan sin vagga i Judson Church i sextiotalets New York. Till sin hjälp har han haft den expressiva och övervägande afroamerikanska dansstilen voguing, som uppenbarade sig i New York ungefär samtidigt som Judson-gruppen började få genomslag. På olika sätt har Harrell framgångsrikt integrerat de båda väsenskilda dansströmningarna till något som åtminstone varit en ansats till någonting nytt. Även i detta senaste verk skymtar voguingen till men mer som en skugga, och det är tydligt att den unge koreografen vill vidare på sin mission att skaka liv i postmodernismen. Det är aningen mindre tydligt vart det är han vill.
Liksom Harrell tidigare lyckats få det trendkänsliga avantgardet att uppmärksamma och respektera voguingen finns här ett försök att ge upprättelse åt den moderna dansens grundare, i form av Isadora Duncan, Martha Graham med flera, vars typiska signaturer avlöser varandra i de uteslutande manliga dansarnas rörelser. På samma vis som dessa nyskapare en gång tog avstånd från baletten har de själva förskjutits i de postmoderna salongerna. Harrells gärning är i detta avseende sympatisk och kanske ligger den rentav rätt i tiden, när den konceptuella dansen upplever ett nyväckt intresse för rörelse. Dessutom är det nog rätt tänkt av en postmodern koreograf som vill gå hem hos en konservativ publik. För att konceptet skall lyckas krävs dock ett starkare genomförande, ett tydligare statement i stil med vad Harrell levererat i tidigare arbeten, när han kanske känt sig mer hemma med både material och målgrupp. Här finns en spretande osäkerhet som lyser igenom och förhindrar verket från att bli en sammanhållen enhet med ett bestående budskap. Att dansarna är män, som i halvtid iklär sig kjol, är ungefär lika intressant som hos Salamon och kan knappast tas för nyskapande. Inte heller alltid särskilt lyckat är Harrells försök att röra upp känslostormar i konceptdansens dramabefriade landskap. En parafras på en berömd scen från Martha Grahams Lamentation ackompanjeras av Sades snyfthistoria Pearls och vore det inte för Harrells uppenbart ärliga uppsåt och respekt för Graham skulle jag trott att den pekorala effekten var avsiktlig som en slags postmodern ironi.
Likväl är det berömvärt av Harrell att i strid med det konceptuella paradigmet i alla fall försöka väcka de gamla spökena till liv, inte bara som symboler utan konkret i sina estetiska och dramatiska uttryck. Först mot föreställningens sista minuter och avslutande crescendo, som effektfullt briserar i en synkroniserad bugning, hittar verket den form och stringens som i stora delar saknats annars. Det är denna ton Harrell måste hitta om han ska lyckas med konststycket att föra samman det moderna och det postmoderna när han nu söker nya och större sammanhang bortom voguing och avantgarde. Kanske lyckas han slipa till sin pjäs tills den har premiär i Stockholm. Ryktet säger att Smeets kastat om turordningen så att Harrells koreografi kommer att gå upp först. Det är en bra början.
Men det krävs nog mer för att Gabriel Smeets ska övertyga i sin nya roll som ledare för Cullbergbaletten.
Martin Munnich
Fler Debatt & Krönika
