Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Fanatism och dödsdrift

2015-04-06

Fakta:

Namn: Most truths are so naked
Koreografi: Kasper Ravnhøj
Musik: Iza Mortag
Ensemble: Mute Comp. Physical Theatre publiken
Plats: Dansehallerne, Carlsberg, Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk/

I Most truths are so naked för Mute Comp. Physical Theatre publiken in i kultkulturens manipulerande värld.

Utan någon egentlig övergripande rubrik har koreografen Kasper Ravnhøj under de senaste tre åren skapat en trilogi med fokus på liv, död, existens, spiritualitet och religiositet för sitt kompani, Mute Comp. Physical Theatre.
Den första delen, The Conspiracy of Spring, om ungdomens förhållande till liv, tid och odödlighet hade premiär på Dansehallerne. Andra delen, Plum Wine, Highway Lemon, med undertiteln En rejse til efterlivet (En resa till livet efter detta) ägde mycket passande rum på Dansekapellet ved Bispebjerg Kirkegård. I och med den sista delen, Most truths are so naked om fanatiska gemenskaper är nu Mute Comp. tillbaka i Dansehallerne.
Här sitter publiken uppe på scenen runtomkring dansarna som en slags vittnen eller allmänhet som följer hur Kasper Ravnhøj i rollen som sektledare under en stor cirkelformad ljusring manipulerar de andra dansarna och ett par statister.
Den belgiska dansaren Loraine Dambermont föreställer en traumatiserad flicka som är född och uppvuxen i kulten, har upplevt övergrepp och styrd av en dödsdrift, sedan barndomen. Finska Noora Hannula är flickan, som har attraherats in i den fanatiska gemenskapen på grund av tristess och hon pratar om självmordsförsök.
För det pratas mycket i denna dystra dansföreställning, men alltför mycket prat blir obegripligt och dränks av musiken. I gengäld är musikern, sångaren och performern Iza Mortag Freund en viktig medspelare på scenen och i sig själv en intressant konstnär. Genom att hyperventilera i mikrofonen skapar hon sexuella och ångestfyllda ljud. Från sin elektroniska theremin sänder hon eteriska klanger ut i rummet, och hennes sångröst, som även används till desperata ylanden och skrik, är väldigt vacker.
Precis som den kroppsekvilibristiska Ravnhøj är Dambermont och Hannula även skickliga dansere, som låter sina kroppar manipuleras på ett mycket flexibelt vis, när de vänds och vrids omkring. En intensivt närvarande trio mellan de tre dansarna ackompanjerade av sången ”the blindness of passsing time” är en av höjdpunkterna.
Men koreografiskt är föreställningen enformig och innehåller ansträngande många kast, rullningar, språng och spastiska rörelser och blir heller aldrig trovärdig och vi övertygas heller inte av att få se tjockt teaterblod flyta allteftersom acceptansen för fysiskt våld tilltar. Tråkigt nog, för temat om kult och fanatiska sällskap är ju evigt aktuellt.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser