Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Drömda världar och historiska hemskheter

2015-03-28

Fakta:

Namn: Shadowland/Neverland; The big noise & If we shadows have offended
Koreografi: Big Noise Koreografi och regi: Michael Keegan-Dolan, Koreografi, regi, scenografi och text: Alan Lucien Øyen
Musik: Ny och gammal nordisk folkmusik respektive Michael Andrew, Dustin O'Halloran, Frédéric Chopin m fl
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani och Göteborgsoperans orkester
Plats: Göteborgsopran
» http://www.opera.se

Det är glest mellan danspremiärerna på Göteborgsoperan. Medan Kristina från Duvemåla håvar in publik och pengar turnerar Danskompaniet ute i världen, med fler inbjudningar än det kan tacka ja till. Men nu är det äntligen dags för elva kvällar på hemmaplan. Shadowland/Neverland är övergripande titel för danskvällens två verk, The Big noise och If we shadows have offended, och samtidigt en underrubrik till hela säsongens danstema Wonderland. Många nivåer och ambitioner blir det, men knappast lätt att förstå vad vi faktiskt får se.
Ytterligare två heta namn från den europeiska danssfären läggs nu till Göteborgsoperans växande samling av gästkoreografer. Irländaren Michael Keegan-Dolan är för närvarande knuten till Sadlers Wells Theatre i London och norrmannen Alan Lucien Øyen är huskoreograf hos Det Norske Opera och ballett i Oslo. De har gjort var sitt nytt verk för Göteborgsoperans danskompani.
Keegan-Dolans The Big noise är inspirerat av de svenska häxprocesserna under 1600-talet. Ingen kan undgå att det handlar om hemskheter. Framför järnridån utpekar en liten pojke, omgiven av åtta män med vita pipkragar, en kvinna i salongen som häxa. Hon hämtas, kläs av, spänns fast med en svart huva över huvudet och utsätts för ett hårdhänt förhör.
Det är en grym, utdragen scen. Alldeles i onödan. Den som inte uthärdar lämnar salongen. Hur hade det varit med lite teatral förhöjning och tilltro till publikens egen föreställningsförmåga?
När kvinnan vacklar in i ett kollektiv av instängda olyckssystrar blir det bättre. Scenografen Sabine Dargent har byggt en form av anatomisk teater i rött. I botten de tio kvinnorna, bevakade av männen från ovan. Belysningen är lysrör och mot männens historiska dräkter kontrasterar kvinnornas av modernare snitt.
Däruppe sitter också Ale Möller med en grupp musiker. De leder verket framåt med en underbar blandning av äldre och nyare folkmusik. Sanna Erikssons klara stämma anslår vemodet med texter som ”Av svek och sorg är världen full…”
Kvinnorna väntar. Trycker mot väggarna, försöker göra sina tunna kroppar osynliga när gubbarna, ja det är äldre män med fysisk tyngd, hutar åt dem. Hoten blir ibland signaler till aktivitet. Kvinnorna dansar. Först i sina svarta klänningar, sedan i pälsar som ger rörelserna djuriska drag. I rosa finklänningar blir det gladare steg, medan underklänningar föder dans av utsatt sorg. De tio dansar kraftfull och kollektivt, men ger plats för individerna. Emellanåt rusar de samman med uppåtriktade skrik.
Koreografins moderna stil är överdragen med former och frasering från folkliga danser. En njutbar blandning med lätta stråk av något irländskt, vilket följer Ale Möllers sammansatta musik.
Med barnet som övergångsobjekt sker en ombalansering skildrad i vackra bilder. Kvinnorna skonar den lille, men intar med pipkragar och allt den överordnade positionen, som männen avklädda klättrar ner från. En försonande upprättelse av övergreppens offer.
Några timmar före premiären informerar pressavdelningen om en ”överraskning” i pausen. Kanske för att den är ovanligt lång? Covert messages förefaller vara en sorts introduktion, men drunknar fullständigt i pausminglandets sorl. I vilket fall tillför dialogen inget till det splittrade verk som Alan Lucien Øyen presenterar på scen. If we shadows have offended är en samling fragment av minnen, rädslor och drömmar. Titeln är ett citat från Shakespeares En midsommarnattsdröm, ett kort inslag i den dekonstruerade blandningen av Peter Pan-sagan och den manliga ensemblens personliga minnen. I drömvärlden är logiken satt ur spel. Upprepningar, dubbleringar och sammanblandningar överskrider tid och rum.
Unge Peter vill inte bli stor. Han räds döden, framför allt mammans. Kate Strong, skådespelare med en bakgrund som dansare, gestaltar henne som en parant figur ur en Hollywoodfilm. Hon blir något att hålla sig till i virrvarret som skapas med filmens Peter Pan-värld som raster och Tingeling (Angelina Allen) förvandlad till terapeut.
Alan Lucien Øyen ägnar sig allt mer åt textbaserad scenkonst och här dominerar texten helt. Långt och trist – på engelska, men bara några föreställningar blir textade. De internationella ambitionerna får inte lämna hemmapubliken utanför.
I dansteater av detta moderna snitt blir dansen ofta underordnad, tyvärr. Minnet av tågleken är ett fint undantag, där sammansmälter text och rörelse.
Visuellt är äventyret lyckat, rörliga skärmar förvandlar rum och miljöer flytande, som i drömmen, och Martin Flacks ljusdesign skapar sugande magi. I de bästa stunderna dansas det där.

Spelas t o m 2 maj.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 16 mars 2015

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser