Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Märkliga transformationer

2015-03-24

Fakta:

Namn: Guintche
Koreografi: Marlene Monteiro Freitas
Plats: MDT, Slupskjupsvägen 30, Stockholm,
» http://mdtsthlm.se

Marlene Monteiro Freitas går runt omkring scenen iförd en boxares dress med luvan neddragen över huvudet. På scenen är det rökigt och endast en boxningssäck är upphängd.
Plötsligt blir det kolsvart och när scenen åter blir upplyst igen kastar sig Freitas, nu omvandlad till ”Guntche” upp på scenen, eller symboliskt kanske in i livet.
Hon står nu framför och nära alla som sitter i publiken och hon rör sina höfter till trumvirvel musik som nu fyller hela salongen.
Hon har kraftfullt sminkat ansikte och använder en stör röd plastmun som hon rullar ut och in i munnen vilket ger en kraftig effekt tillsammans med hennes uppspärrade ögon. Det ger en woodo lik känsla.
Är hon rädd för publiken? Hon rör höfterna, tittar intensivt åt alla håll och låter den röda stora plastmunnen som jag ser som en nidbild av svarta, åka in och ut ur munnen. Höftrörelserna med den lilla kjolen av lila fjädrar fortsätter och hon gör en del fågellika rörelser i stackato och det pågår medan hon med händerna i plasthandskar, som hon har ritat klor på, kletar ut sminket hon har i ansiktet och tuggar sönder den röda plastmunnen.
När hon smetat runt och bort allt smink och fått oss i publiken att komma henne nära. Då vi lärt känna hennes rörelsemönster och mimikspråk så vi känner oss hemma och säkra med henne. Men vi slappnar inte av, då slutar trummandet och hon börjar nosa på publiken som en nyfiken fågel och så släcks scenen ner och det blir kolsvart igen.
Guintche är ett ord i Creol, Kap-Verdes talspråk. (Freitas kommer från Kap-Verdas) det är namnet på en fågel, namnet på en prostistituerad, men det kan lika bra stå för en inställning, en av någon som hoppar från en händelse till en annan, saknar en enhetlig i hans / hennes val. Guintche är varken fäst vid det förflutna eller framtiden utan lever i nuet.
Freitas berättar i en intervju att detta stycke växte till liv från en person som hon ritade efter ett minne från en konsert. Hon kallade det Guintche och det fick ett eget liv, det gjorde uppror och blev självständigt. Men mellan Guintche ritningen och konserten finns det inte längre några likheter, men det finns en gemensam nämnare; intensitet.
När scenen lyses upp igen har hon en stor blå mun målad på sig. Hon gör repetitiva rörelser och kroppen övergår till att vara en marionett som trippar runt på scen. Senare I slutet av föreställningen omvandlas ”Guintche” till en elitgymnast som rör sig fjäderlätt omkring på scenglovet. Tills ett högljutt kras och allt blir svart.
Jag tycker att det är svårt att följa någon slags röd tråd i föreställningen. Det verkar vara mycket effektsökande utan något sammanhang. Visst är det en bra performance men jag tappar intresset efter ett tag när Freitas uppehåller sig vid vissa scener för länge utan att det saknar mening.
Nästa år kommer MDT-scenen att samproducera hennes verk och det ser jag fram emot.

Jonas Lindman

Fler Recensioner

Annonser