Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

En dystopisk science fiction kring Svansjön

2015-03-23

Fakta:

Namn: Svanesøen (Svansjön)
Koreografi: Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Det Kongelige Kapel
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe nytolkar Svanesøen (Svansjön) som totalmörk balett-science fiction.
Det är inte för första första gången som Nikolaj Hübbe tar sig an att ge en gammal balettklassiker en mer modern look genom att lägga en filmisk dimension över sin nytolkning. Napoli tog avstamp i ett Fellini-inspirerat universum, Et Folkesagn bjöd på widescreen closeup av drömhjälten, medan skottarne i Sylfiden var som stramt fromma och glädjelösa medlemmar i någon form av strängt religiös sekt.
Till sin nya uppsättning av den ryska klassikern Svanesøen från 1877 har Nikolaj Hübbe samlat det konstnärliga laget från Et Folkesagn med Mia Stensgaard som fabulös kostymedesigner och den finska ljusdesignern Mikki Kunttu som kreatör av både scenografi, video- och ljusdesign. Utgångspunkten har varit att komma helt in under huden på dramat mellan ljus och mörker, som en abstrakt tolkning av den unga prins Siegfrieds ödesdigra val mellem den vita och den svarta svanen.
På ett mycket fascinerande sätt öppnar sig Mikki Kunttus svart-vita grafiska undersökning av ett par svanvingars uppbyggnad och rörelsemekanik som en kalejdoskopisk djupdykning in i själva fjäderns gallerstruktur och vidare ner i själva maskinrumet. Lite grann som Luke Skywalkers precisionsflygning i det avgörande slaget mot Dödsstjärnan i Star Wars. Ljussättningen betonar på det hela taget dystopin. Gråtoner och totalmörket förtränger helt och hållet prinsens vision om den vita svanen, som badar i ett överdådigt blått ljushav från höga sidospotlights, som utan tvekan kan tävla med värsta rockkonsert, men som dessvärre gör att svanarna på scenen förefaller vara pyttesmå.
Den inledade scenen är en begravning. Kungen är död och kronprinsen är omringad av en stab manipulerande och intriganta rådgivare. Svartklädda i Mia Stensgaards pråliga renässans-sorgkläder, medan prinsen och hans svarta dubbelgångaraktiga chefsrådgivare, von Rothbart är utstuderat försedd med en gråmelerad Darth Vader-kappa över skuldrorna. Drottningmoderen har Mia Steensgaard stoppat in i ett par storslagna kulörta silkebrokadklänningar i majestätiskt lila och citrongult, vitpudrad i ansiktet och med en praktfull håruppsättning a la Cate Blanchett i rollen som Elizabeth I. Men för övrigt finns det inte många färger i Stensgaards palett, bara några få klickar av matt rött, orange och brunt.I den andra aktens tilltagande halvmörker framtonar knappt några av dansarna i den gråaktiga dimman, särskilt inte herrarna med sina svartklädda ben, inklusive prinsen. Det är således inte helt oproblematiskt, när ljusdesign och kostymer konsekvent kör var sitt stringenta spår, medan dansen så så att säga försvinner ur fokus.
Som sin medkoreograf och scensättare har Nikolaj Hübbe denna gång valt Silja Schandorff, som tidigare själv har dansat svanpartiet i Peter Martins version med dekorationer av Per Kirkeby från 1996. Koreografiskt lånar Hübbe och Schandorff de ryska traditionella stegen efter Marius Petipa och Lev Ivanov, men tillsätter dessutom såväl egna steg som, som Erik Bruhns eftertänksamma adagio-solo från 1960-talet i den första akten. I den andra aktens festdanser har fyra nationaldanser ny och lyckad koreografi av respektive solodansaren Gregory Dean (en elegant ungersk och snabbfotad neapolitansk dans) och den 19-åriga kårdansaren Oliver Starpov (en akrobatisk-sexig rysk och en eldig spansk dans) i presentationen av giftasmogna utländska prinsessor för prinsen.
Dramaturgiskt omger Hübbe och Schandorff sin version av Svanesøen med en ny prolog och epilog med en överraskande avslutning(!). På samma sätt som von Rothbart är omstöpt till maktmänniska i en svart dubbelgångarroll, som speglar prinsen, ingår i nytolkningen en dubbelexponering av Siegfrieds val mellan den vita och den svarta svanen som ett existentiellt val mellan ljus och mörker, mellan frigörelse eller manipulerande maktutövning, på det inre och yttre planet. Huvudpersonens förlorade oskuld är den dramatiska peripetin, och bekräftelsen av detta får samma effekt som Häxans avslutande hån av James i Sylfiden.
Projektet lyckas bara delvis. Men dramat förlorar i höjd i den avslutande delen, för att längtan efter ljuset, hoppet om att räddningen via kärleken etableras inte starkt nog som en kontrapunktisk möjlighet undervägs, varför utvecklingen uteblir. Det fattas med andra ord känslor i tolkningen av den vita svanen, som här bara framstår som en vackert dansande vision, som ända från starten är predestinerad ett tragiskt slut, och som saknar en djupare poetisk klang, andlighet och karaktär i sin kärlek och tillit till prinsen som som hoppet om frälsning. Men det kan möjligen utvecklas. Med den rätta regin av den rätta svanprinsessan.
På premiäraftonen debuterade den lilla spinkiga J’aime Crandall i svanprinsessans dubbelroll med en formidabel teknisk styrka. Som den vita svanen med en ansträngd tragisk min från första början till slut. Som svart svan viftade hon hon virtuost av sig de berömda 32 fouetté’erna av sig, somliga av dem som dubbleringar. Alban Lendorf var elegant högtflygande som hennes melankolske svanprins. Inte mindre luftburen och knivskarpt exakt var Jón Axel Franssons ålahalt intrigerande von Rothbart (med sitt svart-oljiga hår med sidbena liknar han Gary Oldman i skurkrollen Zorg från Det Femte Element).
I andralaget debuterade den långbenta Holly Jean Dorger i det stora svanpartiet med flotta linjer, som vit svan med förfärad blick och som svart svan mer highschool bitchy än förförande. Som hennes omtänksamme prins skiftade Ulrik Birkkjær från galet svärmisk till att bli förlamad av sorg. i det tredje laget intog den erfarna ballerinan, Susanne Grinder scenen med denna uppsättnings hittills vackrast böljande svanarmar, kanske lite inåtvänt inledningsvis men med mer glöd i uttrycket, både det förföriska och det vemodiga under kvällens gång.
Den unga mörka kårdansaren Sebastian Haynes debuterade här som hennes svanprins. Vackert behärskade linjer och en air av något nobelt i Erik Bruhn-solot. Vilken tjusig stil! En sällsynt talang!
De största stjärnorna i denna uppsättning är emellertid otvivelaktigt kåren och orkestern. Den Kongelige Ballets damer dansar svanformationer med topprecision, som är i världsklass.
I orkesterdiket får Det kongelige Kapel Tjajkovskijs smäktande partitur att flöda av långtansfulla känslor och variationsrik poesi, föredömligt dirigerad av dels Vello Pähn dels Wolfgang Wengenroth.

Spelas under våren till och med 1/5.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Recensioner

Annonser