Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

En uppmaning till fred

2015-03-22

Fakta:

Namn: Aida
Koreografi: Jeanette Langert
Regissör: Staffan Valdemar Holm
Musik: Giuseppe Verdi
Ensemble: Malmöoperans sångare, orkester samt dansaren Louise Midjord
Plats: Malmöoperan
» http://www.malmoopera.se/

PACE står det med jättebokstäver på scenduken i Malmöoperans nya uppsättning av Aida. Italienskans pace och engelskans peace kan översättas till både fred och frid.
Råder det fred i ens land så kan man känna frid inuti i sig, tycks den på sin tid vänsterradikale Verdi mena i sitt berömda mästerverk som utforskar just krigets våndor. Hur den lilla människan blir till offer för maktens beslutsfattare och hur kyrka och politik var så starkt sammanlänkade. Då som nu.
Den här uppsättningen andas nutid från första scenbild. Radarparet Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Möller, som står för regi och scenografi har med sin minimalistiska scenbild med jättelika gråsvarta pelare skapat en kuslig känsla av att allt bara är en illusion fylld av manliga maktsymboler.
De jättelika körverken, så karaktäristiska för Aida framhävs på ett effektfullt sätt och ges en ny självständig roll. Exotism har fått ge vika för en nutida realism som gör att verket lika väl kan utspela sig idag. Som en kuslig sagoaktig känsla av tidlös atmosfär där de kostymklädda politikerna blandar sig med de hela tiden närvarande prästerna som ständigt nästlar in sig som vitklädda andeväsen. Dubbelmoralen frodas.
Majoriteten av kvinnorna är slavinnor och uppassare till överklassen. Inte utan att man tänker på dagens Egypten där den enskilda människan kämpar mot religiösa fanatiker och där de folkliga protesterna aldrig verkar ha något slut.
Hat och förtryck genomkorsar hela den tre timmar långa operan trots de ljuvligt vackra körverken där de berömda bleckblåsinstrumenten som fått namnet ”Aida- trumpeter” och de plötsliga tonartsbytena skänker en känsla av rituell stramhet.
Själva handlingen hör romantiken till. En slavinna, Aida, prinsessa av Etiopien och Amneris, kungen av Egyptiens dotter slåss om samme fältherre, Radamès. Två kvinnor som kämpade för sina egna ideal. Hela handlingen känns föråldrad men uppvägs av vokal- och körverkens intensitet som skapar små lyckliga öar i en annars så dramaturgiskt laddad atmosfär.
Av de tre dansscenerna har koreografen låtit kören med slavinnorna utföra den ena. De rör sig i gemensam rytm bärande på vackra klädedräkter som härskarinnorna kan tänkas byta till.
Nästan som en visuell förlängning av en ritual. De interagerar med musiken som genom deras rörelser och mimik uttrycker känslor av förtryck. Till råga på allt har de fått kläder som påminner om vår tids städrockar! Detta är ingen självständig balettinlaga som i den senare berömda ”balettshowen” som dansaren Louise Midjord med sin talande gestik ger uttryck för. Olyckligtvis kom detta parti lite i skymundan som om det vore ovidkommande, trots att den har sin givna plats i andra aktens final som en attraktiv exponering av triumftåget.
Aida börjar och avslutas med en massiv uppmaning till fred i världen. Låt oss låta Verdi få rätt, han som hela sitt liv kämpade för individens frihet och uppror mot tyranner.

visas på Malmöoperan t.o.m den 7 juni

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser