Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Mörkrets triumf

2015-03-20

Fakta:

Namn: Svanesøen (Svansjön)
Koreografi: Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe efter Petipa och Ivanov
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Det Kongelige Kapel
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Nikolaj Hübbe och Silja Schandorffs nya version av Svanesøen (Svansjön) är flott och intressant, men en något ojämn version av den stora ryska klassikern.
Redan under Tjajkovskijs präktiga ouvertyr till Svanesøen sugs vi visuellt in i ett kalejdoskopiskt svartvitt universum via Mikki Kunttus abstrakta videoscenografi. Härmed ar det dualistiska temat och kampen mellan ljus och mörker, det goda och det onda, anslaget redan från starten i Nikolaj Hübbes och Silja Schandorffs nya version av den stora ryska balettklassikern, som nu avlöser Peter Martins version från 1996 i Per Kirkebys scenografi.
På samma sätt som i mängder av andra versioner av ”Svanesøen” har Hübbe och Schandorff i sin nya uppsättning med Den Kongelige Ballet tagit sin utgångspunkt i de bevarade delarna av Petipas och Ivanovs koreografi. Men de använder den helt fritt och kryddar bland annat baletten med ett vackert solo för Prins Siegfried hämtat från Erik Bruhns version från 1960. Två av kompaniets egna dansare, Gregory Dean och Oliver Starpov, har kreerat väl fungerande steg till andra aktens nationella danser.
Det mest moderni i den här uppsättningen är den minimalistiska scenografin samt ljus- och videodesignen, skapad av den framstående finska ljusdesignern, Mikki Kunttu. Med abstrakta former och geometriska linjer inspirerade av fjädrar och svanvingar kreerar han fantastiska rum och för oss med en skiftade färgskala från gråa till blåa nyanser från prinsens slottsborg till svanarnas skogssjö.

Särskilt i första aktens stundtals sterila scenografi, kan man gott längta efter Per Kirkebys abstrakta skogsuniversum Men Kunttus färgskiftningar i slutet av första akten är förtrollande vackra.
Väldigt fyndigt ingår även svan- och fågelfjädrar i Mia Steensgaards kostymdesign. Inte bara i de traditionella svankostymerna, men även i hovets fantasifulla renässansinspirerade dräkter och hos balgästerna i den andra akten. Som en intressant nytolkning i baletten har trollkarlen von Rothbart blivit en del av en rådgivande fakultet kring den unga, giftasvuxnae prinsen och har nästan fått karaktär av en slug och falsk spinndoktor, medan narren har blivit hans hantlangare.
Med Jón Axel Fransson som von Rothbart i premiärlaget var det i hög grad från denna roll baletten fick nerv och drama på fredagskvällen. För Fransson, som för länge sedan borde ha blivit utnämnd till solist, utmärker sig ännu en gång såväl tekniskt som mimiskt.
Eminent är Alban Lendorf självklart även som den melankoliske prinsen. Med som vanligt gott om teknisk styrka och utsökt musikalisk frasering fyller hans solo hela Operaens stora scenrum med både adagio-dans och hög hopp.
Det råder en sprittande energi mellan Lendorfs prins och J’aime Crandall, som nu för första gången gör den krävande dubbelrollen som
Odette/Odile. Hon är både tekniskt säker och besitter stor expressivitet med sina böljande armar som den vita svanen. Effektfullt lyckas hon skifta karaktär till den svarta svanen som i den här versionen öppet hånar prinsen när han låter sig luras av henne. Det är en mycket viktig detalj, för när prinsen svär sin trohetsed till den onda svarta svanen visar sig inte i denna version, den berömda hägringen av den svikna vita svanen i bakgrunden. Slutet är dock givet, det är ondskans och mörkrets krafter som segrar över kärlek och ljus och prinsen får von Rothbarts dotter, den svarta svanen, som brud.
Som helhet är baletten ett intressant försök till nytolkning av klassikern, men den är lite ojämn i sitt uttryck. Dansen framträder dock skarpt i den minimalistiska scenografin och genomgående dansas det på en hög teknisk nivå, även av kårens vita och svarta svanar i skiftande formationer . Den första aktens pas de trois är fint, och de fyra prinsessorna i andra akten är härliga, det är också fint att balettbarnen är med i föreställningen, där dirigenten Vello Pähn tillsammans med Det Kgl. Kapel genom hela kvällen lyckas ge Tjajkovskijs musik en fantastisk levande tolkning.
Det verkar lite märkligt att det är sex olika lag som ska dansa huvudrollerna när flera av dessa lag maximalt lyckas medverka två gånger. Det luktar lite av sysselsättningsterapi under denna vårsäsong när Den Kongelige Ballet bara har några få verk på programmet

Dansas på Operaen på Holmen i Köpenhamn, till och med 1 maj.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser