Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Humor går hem på Parisoperan

2015-03-18

Fakta:

Namn: Repliques, Salut, Together alone, Andréauria,
Koreografi: Nicolas Paul, Pierre Rigal, Benjamin Millepied och Édouard Lock
Musik: Gyögy Ligeti, Joan Cambon, Philip Glass och David Lang
Ensemble: Parisoperans balett
Plats: Palais Garnier, Paris
» Info : https://www.operadeparis.fr/saison-2014-2015/ballet/paul-rigal-lock-millepied

Bland en nyuppsättning av a Nicolas Paul’s Répliques, Edouard Lock’s AndréAuria och en kort duo kallad Together Alone skapad och tillagd i sista stund av Benjamin Millepied-, erbjöd Parisoperans senaste blandprogram en möjligheter att bekanta sig med ett verk av koreografen Pierre Rigal. Tidigare har den 42-årige före detta proffsidrottaren och filmregissören varit hysteriskt mycket i blickpunkten tack vare sina samarbeten med cirkus och hip hop artister. Det var på festivalen Suresnes Cités Danse som Parisoperans före detta balettchef Brigitte Lefèvre fick syn på honom och bjöd in honom att göra ett verk för Parisoperans balett. Resultatet är ett verk kallat Salut, som begåvat leker med och använder sig av de mångskiftande meningarna av ordet som både kan betyda hej, och hej då, precis som italienskans ciao, men också står för en hälsning och ett applådtack från scenen. Salut börjar i påpassligt farsartad stil med en utsökt parodi på klassiska bugningar av sexton dansare iförda svart och vitt som vänder sig mot dialogen för att göra sitt applådtack. Denna ”salut” upprepas i det oändliga till ovationer och bravorop samplade av Joan Cambon, på ett sätt som utmanar alla konventioner till bristningsgränsen. Gradvis uppstår sprickor i fasaden när de perfekta rörelserna blir alltmer mekaniska och kantiga: dansarna vänder sig åt fel håll, viftar med armarna och släpper leendet. När kaos hotar börjar också dansarna ta av sig perukerna, knäppa av sig tutuerna och faller till slut ner i koma på scenen och liknar alltmer trasdockor. De intrasslade kropparna på golvet gör försök till spastiska rörelser, som om de genom sina groteska gester skulle kunna hitta fram till ett nytt rörelsespråk. Trots många longörer i det 40 minuter långa verket som avslutas med en så vacker scen att det liknar en målning, lyckas Salut bli till något visuellt intressant, mycket tack vare Urs Schönebaums ljussättning och de stiliserade kostymerna av Roy Genty. Emellertid är det inte särkilt mycket dans som pågår på scenen, vilket ju är tråkigt när man har ett kompani till hands som tillhör världens främsta i sitt slag. Detta tycktes dock inte bekymra publiken som tog emot det med intensiva applåder.

Simona Gouchan

Fler Recensioner

Annonser