Bildrik teater

Det har funnits en tid då berättelser och dramatik var bannlysta från den dans som ville vara samtida. Nu kryper ordet in i dansen liksom bakvägen via performancekonstens intresse för texter, dramaturgi och bildteater. Alan Lucien Øyen är ett just nu ett omtalat namn och ett finfint exempel på teatral dans i en sådan efter-postmodern fas. I hans nya If we shadows have offended citerar han Shakespeare i titeln och bygger upp en berättelse kring reflektioner av Peter Pan, J. M. Barries klassiska barnbok om vuxenvägraren Peter.
Allra mest handlar detta Neverland om mammornas plats i barnens, i alla fall sönernas, liv. Det är med gästartisten Kate Strong som Lucien Øyen ger filmiskt, teatralt liv åt Mamman med stort M. Här är hon på väg att dö i cancer och Peter och den ”vanliga” sonen Michael mångfaldigas kring henne av ett dussin manliga dansare.
Men det tar alltför lång tid innan If we shadows… tar form och finner sin struktur. Den är en och halv timme lång, och först efter halvtid griper dans och skådespeleri i varandra och blir ett. Och då! Lillebror som äntligen får leka tåg med storebror, skolteaterns allvarslek, mamma och de många sjukhusdörrarna- sent omsider öppnas en bilderbok bortom slitna ikoner. Den styr rakt på åldrande och död och leder tankarna till Robert Lepage eller Mats Ek och en suggestivt bildrik teater där dansen blir till öar – som den fina avslutande dansen av Fan Luo.
GöteborgsOperans konstnärliga ledare för danskompaniet Adolphe Binder insisterar på att dans ska handla om vad det är att vara människa, om medvetenhet och drömmar. Den strama The Big Noise som inleder kvällen styr onekligen tankarna till IS och vår tids renlärighetsdrömmar; märkligt 350 år efter en av de största häxprocesserna i Sverige 1674. Den irländske, folkdansinspirerade koreografen Michael Keegan-Dolan har till musik av Ale Möller skapat ett verk där rundmagade maktgubbar ställs mot de anklagade kvinnorna. Från en läktare på den lackröda scenen klingar Ale Möllers rika musik, skärande blida visor och muskulös bas och bordun – dessvärre långt mer perspektivrik än dansen.

Texten är tidigare publicerad i Expressen/GT 17 mars

Margareta Sörenson