Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Dubbelprogram om tvåsamhet

2015-02-24

Fakta:

Namn: Spring ’15: Ballader av Roy Assaf, Våroffer av Johan Inger
Koreografi: Roy Assaf respektive johan Inger
Ensemble: Kungliga Baletten Kungliga hovkapellet
Plats: Kungliga Teatern, Stockholm
» http://www.operan.se

Hur musik och dans hänger ihop är långt ifrån givet. De är sedan urminnes tid ett rörligt par, men vem för? Vem bestämmer? Efter att just ha sett Rosas och musikensemblen Ictus i Anne Teresa de Keersmaekers koreografi är jag fortfarande bländad av hur dans och musik kan bli ett, befinna sig inuti varandra.
Kontrasten kunde inte vara större jämfört med Roy Assaf intima koreografi Ballader till Johannes Brahms Ballader opus 10, mästerligt spelade av Roland Pöntinen. Flygeln är placerad längst bak på scenen, pianisten bara en liten grå fläck mot väggen – ändå överglänser musiken vida den lilla, milda parkoreografi som Assaf signerat. Två fina dansare, Mariko Kida och Hokuto Kodama, får kämpa med en scen stor som en ocean, som hjälpligt avgränsats till hälften med en utlagd träparkett. Det här är ett verk som hade passat på Dansmuseet där publiken kommer nära och proportionerna skulle fallit på plats. Kanske.
2013 var världen full av hundraårsjubilerande Vårofffer, ett av dansmodernismens portalverk som 1900-talets koreografer tagit spjärn mot, uppdaterat, omprövat. Maurice Béjart, Pina Bausch, Mats Ek – många har berättat den uråldriga myten om ett människooffer till vårens och fruktbarhetens ära. Från 2013 minns jag särskilt gärna Jeanette Langerts solo för Dan Langeborg, en väldig dansare i en minimalistisk reflexion över ett gammalt tema.
Johan Ingers verk vilar på en tidigare kortare version, och är tydligt tvådelad. Han har byggt ett verk om mäns våld mot kvinnor, i första delen i en mer vardaglig mening, i den andra i ett sammanhang som skissar krigstillstånd och katastrof. Ingers tydliga intryck av Mats Ek språk finns kvar, men här har han kommit längre i att frigöra sig koreografiskt om än inte tematiskt. Tillgången till Kungliga Balettens Jérôme Marchand, en fabulös och imposant dansare, har säkerligen sin betydelse för verkets dramaturgi där, i den andra hälften, Marchand är en ond samlande kraft som anför övergrepp på kvinnor och följs av de andra männen.
Men musiken! Hovkapellet är, som man säger, på tårna och Stravinskij dansar med makalös spänst. Han överskuggar nästan dansen, som dock är ovanligt stark i ett påstående och en avsikt.
Johannes Öhman uppdaterar Kungliga Baletten intensivt med bättre och mer mångsidiga dansare, med ny koreografi och en breddad repertoar. Det är utmärkt. Och svårt. Alexander Ekmans En midsommarnattsdröm hägrar i fjärran; uruppförande i april.

Texten är tidigare publicerad på Expressen Scenbloggen 23 februari.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser