Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Ett lyhört möte

2015-02-02

Fakta:

Namn: Meeting You
Koreografi: Helena Franzèn och Ori Flomin
Musik: Jukka Rintamäki.
Plats: Dansmuseet Stockholm
» http://www.dansmuseet.se

Helena Franzèn och Ori Flomin är två koreografer som gemensamt arbetat fram sitt verk Meeting You på Dansmuseet i Stockholm. Ett resultat av en långvarig vänskap. De träffades i New York på -90 talet där Ori är bosatt. De jobbade för första gången tillsammans 2010 då han medverkade som dansare i Helenas verk Trigger Point. Våren 2012 påbörjade de sitt samarbete med projektet Meeting you. Under våren och hösten 2014 har de arbetat vidare med verket under residens hos scenkonst Sörmland på Art Lab i Gnesta.
Ori Flomin är en Israelisk koreograf och dansare som är bosatt i New York. Han undervisar på flera skolor och kompanier runt om i världen till exempel P.A.R.T.S (Bryssel), Sasha Waltz Company (Berlin),ImPulsTanz (Wien), The Place (London) med mera.
Helena Franzèn är dansare och koreograf, utbildad vid Balettakademin och Danshögskolans koreografutbildning. Har varit verksam i 25 år och koreograferat över 70 verk. Helena mottog Svenska Teaterkritikers Förenings danspris 2011. 2014 tilldelades hon även Pär Ganneviks stipendiet/Konstnärsnämnden.
Vi anländer in i en sal där det är stolar längs med tre väggar. Resten av golvet utger scenen som är vit.
Helena Franzén och Ori Flomin kommer in från motsatta hörn av scenen och deras blickar möts, de ser på varandra, precis som att de upptäcker varandra för första gången. De börjar röra sig till musik, medvetna om varandra då de har ögonkontakt hela tiden. De kommer aldrig nära varandra utan de rör sig på avstånd från varandra, så mycket som scenen erbjuder. Det finns egentligen ingen relation ännu. Tillslut börjar de två dansarna försiktigt närma sig varandra och bland annat härma varandras rörelser, och det övergår i dans. Nu har det skapats relation. Som ett steg till mer förtroende börjar dansarna lägga över sin kroppsvikt i den andras händer, som ett tilltro och kanske ett test på om den andre kommer att finnas där, om relationen kommer fungera. Sedan dansas det mer lekfullt. Desto längre och djupare vi kommer in i föreställningen känns det som att komma paret nära. Relationen mellan dansarna blir tydligare och tydligare medan föreställningen pågår. Vi får se de olika momenten som härmning av varandras rörelser, både snabbt och i slow motion, tyngd överföringar, lekfullhet och snurrar. Men samtidigt introspektion, när de dansar för sig själva för att sedan åter ta upp kontakten med varandra.
Föreställningen pågår i en successivt pendlande i olika roller som dansarna tar på sig. Från början till slutet. Från liv till död. Från barndom till ålderdom. Vi får se relationen mellan dem utvecklas och göra en cirkel.
I slut scenen är det en monitor på fonden . Den är upplyst med ett klart ljust sken. Scenrummet är mörkt så endast denna är upplyst. De två dansarna går och lägger sig stillsamt på golvet och jag får en association till ljuset i tunneln. Som många som varit döda och vaknat till liv igen har återberättat att de varit med om. Deras liv har också spelats upp för dem som en film. Och på monitorn får vi se en kort sekvens med händelser som Helena Franzén och Ori Flomin varit med om. De ligger nu framför oss på golvet. När allt har stillnat reser de sig försiktigt upp och håller i varandras händer men de ser ut att förlora greppet om varandra och flyta ut i ett vakum. Där de svävar omkring. Tills allt släcks ner och föreställningen är över. Detta är min subjektiva tolkning av denna scen.
Jag tycker att föreställningen tar upp livet. Hur relationer mellan människor men även också djur ser ut. Ibland är de intensiva, ibland lekfulla och ibland lutar man sig mot en annan person för att få stöd. Men framför allt att man är beroende av varandra.
Rent koreografimässigt bygger dansen mycket på en mycket låg tyngdpunkt och ibland snabba koreograferade armar inslingrade i varandra som lyckas ta sig in och ur varandra på ett sätt som jag nästan inte trodde var möjligt. Också dessa balans, kroppsvikt förskjutningar som förekommer frekvent är som ett återkommande tema.
Kombinationen Helena Franzèn och Ori Flomin funkar utmärkt. De är lyhörda på varandra, vilket märks då de kommer till partier då de måste lita på varandra för att lyckas med att genomföra visa partier. Som lyft, vikt överföringar och snabba koreograferade danser och rörelser.
Föreställningen är lite känslokall. Dansen finns där hela tiden och bjuder på intryck och musiken kan få det att kännas lite extra i maggropen men dansarna verkar vilja förmedla enbart sitt uttryck genom dansen.
Musiken är specialkomponerad för stycket och gjord av Jukka Rintamäki.

Jonas Lindman

Fler Recensioner

Annonser