Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Modern dans med medeltida satir

2015-01-19

Fakta:

Namn: Carmina Burana
Koreografi: Alessandro Sousa Pereira och Fabio Liberti
Musik: Musik: Carl Orff
Ensemble: Dansk Danseteater
Plats: Dansehallerne, Carlsberg (senere på turné i hele Danmark)
» http://www.danskdanseteater.dk

Carmina Burana är ett av de mest kända och använda klassiska musikverk. Det komponerades av Carl Orff 1937 och är inspirerat av profan lyrik från det medeltida Bayern och Tyrolen. Kärleksvisor, politisk satir, dryckessånger och danslekar förmodligen skrivna av en välutbildade munkar för att muntra upp sig i klostren. Texterna är provocerande medeltidssatir, som gömdes undan så väl att de först återupptäcktes år 1803. Gud, Kung och fosterland blev så att säga till sex, droger och rock’n’roll i de lyriska texterna, och så långt sträckte sig inte yttrandefriheten den gången.
Koreograferna och dansarna Alessandro Sousa Pereira och Fabio Liberti från Dansk Danseteater har skapat steg till Carl Orffs mycket medryckande musik. Sju av kompaniets dansare är med på scenen i det tvådelade dansverket, där italienska Fabio Liberti står för den första delen medan brasilianske Alessandro Sousa Pereira den andra. Det är koreografiskt sett två helt åtskilda delan som innehållsligt hänger ihop. Första delens abstrakta verk verkar föregå i en kungaborg, ett kloster, ett finare borgarhem och på en marknadsplats, medan den anar delen äger rum i något som liknar en sluten avdelning på ett gammaldags dårhus som kanske också kan stå för den omgivande yttervärlden.
Fabio Liberti ramar fint in den satiriska tonen i texterna till Carmina Burana och skapar absurda scener som stundtals till och med är som om de hade hämtats ur Pieter Bruegel den äldres skildringar av folkligt liv och Hieronymus Boschs dystopiska verk. Det är folkliga upptåg och lustiga skämt i commedia dell’arte-stil, men också snobbigare borgargillen med märklig och affekterad sällskapsdans och ringdanser. Det visas även stel hovkultur där tjänarna underdånigt uppvaktar regenten. I dessa scenerier där tjänarna uppvaktar drottningen blir Fabio Liberti lide för omständlig i sitt sätt att skildra det hela. Det borstas hår oändligt länge men det blir lyckligtvis skojigare när dansarna agerar hovsångare med långa skrikande toner. Helt otroligt kul är det när ett högt bord förvandlas till en skakig hästkärra med dansare som både agerar travande hästar och passagerare som skakas runt på vagnen medan de vinkar ner mot pöbeln från sina upphöjda platser alltmedan andra försöker komma upp på det rullande ekipaget. Det är en riktigt påhittig tableau.
Alessandro Sousa Pereiras andra del är betydligt allvarligare. Den är som en vit balett som föregår i en klaustrofobisk dårkista. Alessandro Sousa Pereiras arbetar med mjuka organiska rörelser som är ständigt undflyende, så att dansarna är i ständig rörelse. Likt en psykiskt sjuk person som är i nevrotisk rörelse, och aldrig kan lugna ner sig. Lite mer variation i helheten av denna del av Carmina Burana skulle inte ha skadat. Men mest irriterande är ljussättningen som i denna andra akt motarbetar dansen. En lysande kvadrat, som i början håller dansarna fånga, förblir kvar på scenen under hela verket och förstör stämningen. Några märkliga klara projektioner som fullständigt förstör illusionen av medeltida dunkla rum skiner ner på scenen som om den vore en fotbollsplan.
Fabio Libertis förste del är den bäst sammansatta av denna aktuella samhällssatir som Carmina Burana ursprungligen var.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser