Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Att ta farväl

2014-12-18

Fakta:

Namn: Døden. Syv virkelige fortællinger (Döden. Sju sanna berättelser)
Regissör: Therese Willstedt
Musik: Martin Ullits Dahl
Plats: Skuespilhuset, Det Røde Rum. Köpenhamn

Teatergruppen Det Røde Rum och danskompaniet Corpus samspelar fint i Therese Willstedts livsbejakande uppsättning av föreställningen Døden. Syv virkelige fortællinger (Döden. Sju sanna berättelser..
Det finns många sätt att möta livets oundvikliga avslutning. I Det Kongelige Teaters nya föreställning Døden som är ett intressant och lyckat nytt samarbete mellan skådespelare från Det Røde Rum och dansare från Den Kongelige Ballets Corpus. Alla citat och texter är dokumentärt registrerade från samtal med sju vitt skilda personer i åldrarna 29-85 år, för vilka döden är nära förestående.
Regissören Therese Willstedt, har gjort intervjuerna om de sju personernas tankar och reflektioner inför livet och dess avslutning, som vi i inledningen hör berättas av personerna själva, samtidigt som en skådespelare eller dansare framträder som fysisk representant för den det gäller.
De fyra medverkande skådespelarna (Nikolai Dahl Hamilton, Asbjørn Krogh Nissen, Maria Rossing och Johanne Louise Schmidt) ger både kropp och stämma till fyra av de döendes berättelser, medan de tre dansarna (Diana Cuni, Tim Matiakis och Esther Lee Wilkinson) håller sig till ett rent kroppsligt uttryck.
Det fina med föreställningen är det rättså enkla samspelet mellan berättelserna och rörelserna hos de sju på scenen som stundtals formar en hel rörelsekör, som exempelvis när den 85-årige Jørgen, som har varit van vid att röra sig mycket, plötsligt är bunden till en begränsad yta, och samtidigt rör sig alla på scenen runt på plats.
Esther Lee Wilkinsons dödsdans som speglar den 29-åriga ALS-drabbade Veronicas tittstånd är känslig och uttrycksfull. Även om föreställningen framställer döden både som en psykologisk och fysisk process, är det lite för mycket av läkarhandbok och systematisk genomgång av kroppens nerbrytning på en projektionsskärm.
Lyckligtvis finns det också mycket av livsglädje i Døden bl.a. i orden från den 67-åriga bröstcancerdrabbade Eva, som fint förmedlas av Maria Rossing. Men föreställningen igenom är det inte minst rörande att lyssna till de döendes egna stämmor, för att diktion och röstens klang även uttrycker så mycket i detta tankeväckande verk, som aldrig bliver paptetiskt, men vackert det svåra tema som Grundtvig från sin kristna utgångspunkt beskrev i psalmen ”At sige verden ret farvel”. Men när performerne drar fram ljusgirlanger med lampor, för det tankarna till stjärnorna och stjänstoff, som föreställningens 85-årige naturvetenskapsman menar, att vi alla kommer från och ska återvända till.

Fler Recensioner

Annonser