Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Sju olika öden men samma död

2014-12-08

Fakta:

Namn: Døden
Författare: Idé og instruktion: Therese Willstedt
Plats: Skuespilhuset, Det Røde Rum. Köpenhamn

Veronica är svensk och arbetar som dansare i Stockholm. Hon är bara 29 år, men har fått diagnosen ALS (Amyotrofisk Lateral Sklerose), som är en aggressiv och obotlig sjukdom, som man normalt dör av cirka ett år efter, att diagnosen är ställd. Veronicas tragiska historia är tillsammans med sex andras sjukdomshistorier utgångspunkten för Therese Willstedts förestilling Døden. Förutom Veronicas historia handlar det om ytterligare två svenska och fyra danska öden, som berättas och gestaltas av fyra skådespelar och tre dansare från Det Kongelige Teater.
Det Røde Rum (Röda rummet), med hänvisning till August Strindbergs verk, är kent för vara spelplats för smal och experimenterande teater. I Døden experimenterar Therese Willstedt også med sin blanding av skådespel och dans, fakta och fiktion. Ett lyckat och ovanligt sceniskt experiment vid sidan om, men mot slutet blir det lite rörigt, långtråkigt och kanske aningen för fint och sött. Men föreställningens texter, som bygger på samtal med de sju drabbade, om deras sjukdomar och nära förestående död är mycket gripande. När Veronika säger att hon vil fortsätta dansa i sängen, handlar det om dödskamp som verkligen gör intryck. Det är också imponerande att få höra om livsviljan och optimismen hos 67-åriga Eva med långt framskriden bröstcancer. Hon lyckas håll den nära förestående döden på avstånd genom sitt knallröda läppstift, som hon hela tiden målar på sina mjuka läppar. Och den 56-åriga svenska musikern Bobo har gjort sig av med alla sina saker eftersom det materiella inte längre betyder något för honom. Endast medförande sin älskade gitarr står han i dödens väntrum och väntar på sin tur. De döende har också drömmar som de hoppas på ska realiseras. Den 61-åriga Lisbeth ligger på sjukhuset och drömmer om att samla kraft nog att skriva ett avskedsbrev till sina nära och kära. Dessutom är den 34-åriga psykiskt sjuka svenska Jonah, med i gruppen. Hon vill gärna dö och är så självmordsbenägen att hennes familj har låtit tvångsbehandla henne på sjukhus.
De sorgliga, men mycket angelägna historier berättas via monologer och rörelser. Svenske Tim Matiakis gör piruett efter piruett, som för att visa hur den döende människan är låst i sin situation och bara kan röra sig runt på fläcken utan att komma vidare. Esther Lee Wilkinson gestaltar den döende Veronika, som så gärne vill röra sig, men slutligen bara kan ligge och röra på sin ena hand, till dess att bara ögonlocken rör sig som en sista gång. Det Det är en hård men viktig berättelse.
Mot slutet av föreställningen Døden kontrasteras två olika sätt att se på livet. 85-årige Jørgen med långt framskriden ostioporos är naturvetenskapare och menar att vi alla efter döden kommer att bli stjärndamm. 78-årige Anders med hjärtsvikt är präst och tror däremot på återuppståndelsen. Denna något påklistrade debatt som vi har hört så många gånger förut, förefaller lite naiv och skolmästaraktig i förhållande till de väldigt starka personer, som föreställningen för övrigt har skildrat. Avslutningen när ljusgirlanger faller ner från taket skapar en vacker och klar stjärnhimmel som personerna försvinner in i är kanske en för lite för sockersöt och distanserande final på den föreställning, som för övrigt vågat sig på att skildra döden och dödskampen på ett äkta och ärligt vis.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser