Performancekonst på gibberish

Esther Ferrer är en spansk konstnär verksam inom bland annat performance. Hennes karriär sträcker sig från 60-talet och hon erhöll ett vidare, internationellt erkännande i slutet av 90-talet. För första gången visar hon nu ett performance i Sverige, i Pontus Hulténs visningsmagasin på Moderna Museet. Verket är betitlat Performance Art: Theory and Practice och har formen av en föreläsning där Ferrer pratar om performancekonstens teori och praktik, bland annat i förhållande till teatern. Ferrer inleder med att hälsa välkomna på flera olika språk och glider sedan över i gibberish när hon inleder föreläsningen. Språket blandas upp med nyckelord på engelska så att publiken hela tiden får så mycket information att man kan hänga med i gestiken och det talande kroppsspråket. Hon ger intrycket av en professor som gett hundratals föreläsningar men som plötsligt slår över i ett utagerande kroppsspråk. Till exempel illustrerar hon det minimalistiska performancet med att placera handflatorna på var sin sida om ett helt neutralt ansikte och sakta, sakta röra dem ut från ansiktet. Sen kastar hon hårt, snabbt och oväntat en stol i golvet så att dess ben går
av, en lysande illustration av att performancekonstens spektra är vitt. Performance handlar inte bara om den som agerar, det handlar också om publiken som delaktiga i att skapa verket. Detta var vanligare på 60- och 70-talet när performancekonsten var ny, på Moderna Museet sitter publiken på sina platser och låter sig underhållas av en fantastisk performancekonstnär.
I ett efterföljande samtal på OEI Colour Project pratar Ferrer om det absurda, livets absurditet och hur hon aldrig förstår någonting men hur hon genom att skapa sina verk också kan skapa en förståelse. Hon berättar att hon i sina performanceverk improviserar utan att improvisera, hon utgår från ett manuskript och övar grundligt. Utifrån denna grund finns det flera möjliga versioner, när idén är tydlig ger den också utrymme för ändringar.
Ferrer kommer från en anarkistisk bakgrund som baserar sig i en strävan efter frihet och hon säger att hon i verken presenterar ett förslag i vilket hon gör vad hon vill. Publiken har rätt att göra vad de vill, så verken är öppna för interventioner och olika avslut. Ferrer avslutar med att fastslå att man inte behöver vara specifik, det finns så mycket man kan säga utan att vara specifik.

www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Esther-Ferrer-Performancekonst/

Malin Ståhl