Ett praktfullt dansat planschverk

Modernismen i västra Europa var redan på väg, när några av den klassiska balettens överlevare skapades. På 1890-talet koreograferade Marius Petipa Nötknäpparen, Törnrosa och Svansjön, den senare med hjälp av den raske Lev Ivanov.
Raymonda är Petipas sista verk och dess födelseår 1898 är samma år, som Stockholmsoperan byggdes, av samtiden karikerad som en trave cigarrlådor. Att Raymonda hamnat i skymundan kan bero på den föråldrade intrigen, men mer troligt på musiken. Här är det inte Tjajkovskijs dansanta musikalitet och uppfinningsrikedom som råder, utan Aleksandr Galzunovs taktfasta underhållningsmusik.
Just musiken knackar betraktaren på axeln och påminner oss om att underhållande dansvariationer var den akademiska dansens signum. Och sen kom modernismen: allvarlig, angelägen, fri och med en modern syn på både kvinnor och män.
Pontus Lidberg har tillsammans med scenografen Patrick Kinmmonth, velat skapa ett nytt verk, som också diskuterar, visar och problematiserar synen på den klassiska baletten. Han gör en närmast postmodern läsning och skruvar isär Raymonda, återskapar skissartat dess triangeldrama och låter det rama in arvet från Petipa, en svit partier med solon, duon, trion och kårdanser i väl avvägda frontalentréer, diagonaler och grupperingar. Till stor del vilar variationerna på det som inom klassisk balett kallas karaktärsdans, det vill säga folkdans som balettifierats, som czardas och ”orientalisk” dans. Vilket Lidberg helt avstår från att problematisera; det får vara färgprunkande och dekorativt.
Lidbergs Raymonda utspelar sig både bakom och på en tänkt scen. Öppningen med hela styrkan i träningskläder är som en akvarell av Degas eller en skiss av Toulouse-Lautrec; den doftar av harts och gasljus, av slitna skor och stränga dansmästare. Kärlekshistorien mellan Premiärdansösen och en ung dansare är för svagt antydd för att fängsla, och visar sig, snopet
nog inte få någon fortsättning. Den andra akten domineras av ny- och omskapad Petipa som Kungliga Balettens dansare gör fint, precist, med tempo och härlig dansglädje.
Kungliga Baletten vill att det klassiska arvet lever vidare, deklarerar balettchefen Johannes Öhman. Men räcker det då med en generös dansfest? Nadja Sellrup i den helt centrala rollen behärskar tekniken fint, men den klassiska baletten kräver mer än så. Dramatik, tolkning och uttryck måste få färg och djup. Det skimrar till ibland i några biroller, men nya Raymonda är framförallt en reflekterande stilstudie och ett vackert planschverk om en konstform strax innan modernismen tog över.

Tidigare publicerat i Exoressen den 29 november,

Margareta Sörenson