Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

En helighet som rymts i dans sedan mänsklighetens urtider

2014-12-04

Fakta:

Namn: Volti Subito
Koreografi: Virpi Pahkinen
Musik: Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom
Ensemble: Virpi Pahkinen Dance Company
Plats: Kulturhuset Stadsteatern
» http://kulturhusetstadsteatern.se/Dans/Evenemang/2014/Volti-Subito/

Det tickar och raspar som ur innandömet i ett urverk; dunkar och dunsar och växer till orgelbrus. Tiden, var är den? Hur är den? Musiken av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom rör sig från minimala uttryck till maximala. Och återigen trollar Jens Sethzman fram ett rum av ljusdunkel, en långsmal korridor mellan publikens sittplatser, under en hängande glödande röd skulptur som kunde vara skrovet till den båt som symboliserar livets fortsättning mot intet.
Virpi Pahkinen har i ett kvarts sekel skapat, framför allt, solon för sin högst egna dans. Stilla, statuariska verk där en fot kunnat gå på vandring för att möta en nacke eller en armbåge. Och lika lätt har hon sugit upp idévärldar i sin drömfångare med lån från buddhism, folktro, shamanism.
Pahkinens solon har haft en sträng, laddad, bildstark och reducerad form. Några verk har Virpi Pahkinen skapat för flera dansare, och Volti Subito dansas av sex dansare, samt ett barn. Den raka nacken på lille Sakari Romero Tuurala är en tempelpojkes och en duo med den långe Fredrik Quinones, en danskrigare med kampsport i ränseln, nuddar vid en helighet som rymts i dans sedan mänsklighetens urtider.
Virpi Pahkinen är själv en av de sex dansarna, men hennes lyskraft på scenen får en blekare låga i en grupp med glänsande profiler. Där finns den superskicklige Pontus Sundset, vars balanser verkar komma från gudarna, och där finns Renata Simon och Tyra Wigg med mer jordisk utstrålning.
Volti Subito är tempeldans med teckenliknande positioner för händer och kroppar, dynamiskt komponerat i ett flöde av kontemplativt lugn och hett tempo i stridsställningar. Slutets vackra långa kedja av liggande kroppar med barnet som helande och budbärande kraft är vackert, intensivt och symbolladdat. Det andas ro och sällsynt frid; just den som så många längtar efter i en tid av stor oro och hast.

Tidigare publicerat på scenbloggen, Expressen 23 nov.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser