Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Nya horisonter för scenkonsten

2014-12-03

Fakta:

Namn: ( choreo)logy / carto(graphy) ) respektive Marie Fahlin
Koreografi: Rebecca Chentinell respektive Inside/ outside
Ensemble: Den svensk-vietnamesiska gruppen The Six Tones samt Pierre Jodlowski,
Plats: Tacit or Loud på Inter Arts Center i Malmö
» http://www.teatrweimar.se/

Inom ramen för festivalen och symposiet Tacit or Loud, med undertitel: where is the knowledge in art? vid Inter Arts Center i Malmö, visas en serie installations-konstverk och performances där koreografi, teater, liveart och elektroakustisk imro, video och film interagerar.
Inte minst musikerna bidrar idag tack vare en alltmer tekniskt sofistikerade möjligheter att vidga horisonterna inom hela den kognitiva processen.
I laboratorier analyseras hur man kan komma fram till nya metoder som kan vidga möjligheterna för scenkonstnärer. Teoretiska tankegångar lades fram under symposiet av specialister på olika områden, ofta också i form av installationskonst och performances. Flera av dem poängterar vikten av att hela tiden betrakta den konstnärliga utvecklingen genom ett historiskt socio-etnologiskt perspektiv där gender och etnicitet bildar stommen.
En av festivalens keynotespeakers Professor Trinh Minh-ha, känd inte minst för sina många installations-konstverk inom multimedia, påpekar att det inte är med utgångspunkt i den historiska och sociala verkligheten som man skall söka direkt inspiration.
– Allt måste lösas upp så man når in i själva essencen. Det mänskliga beteendet är en spegelbild av en mängd hemliga krafter och det är dem man måste nå in i, anser hon.
Idag skapas exempelvis digitala bilder med ljusets hastighet som vår hjärna har svårt att absorbera. Det är i mötet mellan människan och maskinen, mellan oss och den digitala bilden som nya relationer kan uppstå.
Mycket känns ganska utnött. För mig framstod musiken – alltifrån ny
datorstyrd ljudbehandling till improvisation på datorn i samklang med äldre traditionella instrument som en intressant källa med potentiella möjligheter att öppna nya utvecklingsvägar.
Experimentlusten är stor och den tekniska utvecklingen bidrar till att nya typer av klanger utvecklas som möjliggör för performerna att bli mer självständiga och aktiva i den skapande processen.
En dansperformance kan mycket väl i framtiden styras från ett musiklaboratorium långt bortifrån, medan dansarna-performerna
befinner sig på olika platser, även ute i gaturummet.
För dem som ville lyssna fanns hörlurar upphängda på olika platser samtidigt som man live kunde höra ett ackompanjemang av ljudande kaskader välla fram över oss. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna följa kan du följa det hela via sin egen dator. Det gäller då bara att du kopplar in dig på det laboratoriestyrda programmet.
Ett exempel på denna form av live-event var ( choreo)logy /
carto(graphy) )
av Rebecca Chentinell.Tre dansare som rörde sig runt på olika platser i Malmö under en hel eftermiddag. Deras rörelser kunde man samtidigt följa i Inter Arts Center där vi via videoskärmar och hörlurar fick lyssna till hur rörelserna beskrevs av dansarna samtidigt som de överfördes till en slags koreologisk notation som vi kunde följa direkt på en skärm.
Frågan hon ställde handlade om när man kan tala om koreografi och i vilket ögonblick i processen materialiseras denna?
En annan installation/performance var Inside/ outside med den svensk-vietnamesiska gruppen The Six Tones i koreografi av Marie Fahlin var en queer-performance där de båda vietnamesiska musikerna var och en med sina vietnamesiska stränginstrument var instängda i stora glasboxar. Iförda sina karaktäristiska traditionella sidenklädnader (ao dai) spelade de vietnamesisk musik alltmedan den svenske gitarristen Stefan Östersjö, också han instängd med sin vietnamesiska el-gitarr i en tredje box ackompanjerade dem.
Även han var iförd klassisk sidenklädnad.
Rummet var helsvart och det mjuka ljusflödet som silade in gjorde att vi som är utanför boxarna, således ”outside” såg allt spegelvänt beroende på var vi befann oss i rummet. Avsikten var att vi skulle cirkulera runt och betrakta dem som några instängda väsen från en annan tidsålder. Om vi ville lyssna till deras musik kunde vi göra det via hörlurar upphängda lite varstans.
Kvinnorna utförde en mängd traditionnella rörelser med sina armar och fingrar samtidigt som de spelade lika förförande vackert som deras kläder var.
Koreografin var hämtad från traditionella vietnamesiska TV-Shower där kvinnor framställs på ett stereotypt traditionellt sätt. Glasboxarna alluderar på dessa TV-shows.
Ett live-mixat ljudlandskap fyller rummet med improviserad elektronisk musik. På detta vis skapas ett nytt lager musik som ytterligare gör oss medvetna om inside/outside situationen.
Vid samtal med de båda vietamesiskorna berättar de att kvinnosynen i Vietnam fortfarande är ytterst förlegad. Allt bygger på gamla stereotyper där inte minst kläderna lever kvar som reliker i ett samhälle som har svårt att följa med i den allt snabbare internationella utvecklingen.
I nästa lika tankeväckande installation återser vi glasboxarna men kvinnorna är borta. Endast instrumenten ligger kvar. På en filmduk som finns på fondväggen serveras vi bilder från övergivna fabriker, en stad som förstörts av krig eller var det möjligen en tsunami- en symbol för ekologisk kollaps. Alltemellanåt dyker de båda vietnamesiska kvinnorna upp på bilderna, nu iförda västerländska kläder, för att sekunderna efteråt försvinna bort och lämna plats åt bilder av asiatiska kvinnor som arbetar på löpande band.
Gitarristen Stefan Östersjö finns kvar i sin glasbox där han till intensiv hårdrockmusik ackompanjerar det hela. Allas blickar dras mot honom liksom de båda vietnamesiska kvinnorna, som dyker upp med jämna mellanrum på filmduken.
Pierre Jodlowski, en multimedia-artist, ansvarig för denna installation har låtit sig inspireras av bilder som han funnit via internet, där han bland annat fann att ”asian women” presenteras enkelspårigt. Den ekologiska kollapsen är gemensam med vår egen varför bilderna från de förfallna fabrikerna hämtats från västerlandet.
Två landskap stadda i förvandling där de gamla instrumenten som ligger kvar i boxarna framträder som surrealistiska reliker från en förlorad värld. Kvar finns kvinnorna, nu i västerländsk klädsel, som tittar ut på oss från den avslutande bildsekvensen. Inte längre som de fantastiska musiker de är utan som livs levande moderna människor som vi.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser