Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Ett stämningsmättat spel

2014-12-01

Fakta:

Namn: Middle of Nowhere
Koreografi: Fernando Melo
Musik: Scarlatti, Chopin m. fl.
Ensemble: Norrdans dansare: Angelina Allen, Toby Fitzgibbons, Anna Jirmanova, Jakub Medrzycki, Björn Nilsson, Javier Perez, Angela Tampelloni, Leila Verlinden, Jonas Örknér
Plats: Gästspel på Göteborgsoperan
» http://www.norrdans.se/

Nog är det viktigt att inte bara den frilansproducerade dansen utan även våra få svenska dansinstitutioner turnerar. Hur skulle man som göteborgare annars ha en aning om vad Fernando Melo, karismatisk dansare och koreograf vid Göteborgsoperan, åstadkommer när han arbetar med Norrdans kompani?! Middle of Nowhere hade jag ogärna missat.
Turnéerna vitaliserar både publiken och konstnärerna på scen. Ger nya möten och vinklar. Just detta, att byta perspektiv, är grunden i Melos verk. Publiken delas i två grupper och får uppleva föreställningens två delar på ömse sidor om en bastant vägg. Efter paus byter vi sida.
Närheten till dansarna bidrar till den förtätade stämningen, särskilt andra delen får en förhöjande effekt på fantasin. Det blir en medskapande upplevelse, där man som åskådare flätar samman de olika figurerna till förvecklingar i en historia, som man faktiskt hittar på själv. För vad händer först och vad är en följd av det som hände? Hur påverkas intrycket av den ordning man ser halvorna i?
Fernando Melo och scenografen Patrick Kinmonth ger oss några viktiga element att utgå från. Visuella, akustiska och fysiska. En tidsepok; strängt 1800-tal med strikt, välskräddade herrar och kvinnor i snörliv och frasande kjolar. Allt spänns i en dov gråskala, från Anna Jirmanovas nästan vita klänning till Angelina Allens svarta flor. Musiken är ett landskap där oroande muller blandas med Scarlatti, Chopin och sprödaste klockklang. Samt metronomfast knackade rytmer. Ljuset silar Peter Lundin grått över alltsammans.
Med stora bord som skjuts fram och tillbaka byggs scener för maktmanifestationer, förtryck och längtan. Ibland hinder att forcera. Överhörning, och överklivningar runt den skiljande väggen, skapar fördjupande dimensioner.
Med de nio pregnanta dansarna utlöser Melos koreografi ett stämningsmättat spel om förtryck, makt och erotiska begär. En genustråd spänner genom stycket. På ena sidan männens värld där kvinnan inträde förändrar förutsättningarna. Angelina Allen stiger med kraftfulla steg uppför trappan, men rullar snart sensuellt under bordsduken med Jonas Örknér.
På andra sidan hålls Anna Jirmanova i de bevakande blickarna grepp av Leila Verlinden och Angela Tampelloni, klädda som tjänstefolk. Hur Jirmanovas kliande väntan hänger ihop med det som sker på andra sidan väggen blir din och min historia. Det är lite för mycket skjutande av bord, då går fantasin – om det nu är min eller koreografens – i stå. Men som helhet är Middle of Nowhere är en bildrik bank att bygga vidare på.

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser