Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Samhällskritik i performance-form

2014-11-21

Fakta:

Namn: Festivalen Thousand Threads med Jan Martens Bis samt Sweat Baby Sweat
Koreografi: Jan Martens
Plats: Dansehallerne, Store Carl, Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk/

”Jag gör alltid vad man egentligen inte får göra” säger den belgiska dansaren, koreografen och performern Jan Martens i oktober-nummert av den tyska danstidskriften Tanz. Han tillägger samtidigt, att han inte kan ljuga. Vad den unge belgaren, som är bosatt i Tyskland, menar med det, fick den danska publiken tillfälle att se när Jan Martens tillsammans med sina dansare återigen gav föreställningar på Dansehallerne på Carlsberg. I verket Bis är Jan Martens själv en kort stund med på scenen tillsammans med den 63-åriga kvinnliga dansaren Truus Bronkhorst.
Hon står genom större delen verket på en hög taburett och beklagar sig. ”Ohh!” och ”Ahh!” är de eländiga ljud hon ger ifrån sig, men snart ylar och skriker hon högt som en dement person, medan hon långsomt rör sig runt på taburetten. Hon är iförd nästan transparanta underkläder och visar upp sin kropp på ett brutalt ärligt vis. Truus Bronkhorst har ingen fotomodell-kropp, en sån som man annars får se i medierna, utan en naturligt snygg kropp präglad av 63 års liv. Men är det verkligen intressant att se på en äldre kvinna, som förtvivlat skriker sig igenom större delen av verket? Svaret är ja! Jan Martens har nämligen något mycket viktigt och relevant på hjärtat, som han vill förmedla. Han vill berätta om en äldre, ensam kvinna som trots att hon är ignorerad av omgivningen och av samhället i stort, fortsätter att kämpa och vägrar att ge upp. Hon vill bli sedd och accepterad i lik grad som de tjusiga fotomodellerna och hon kämpar för sin existensrätt i en ungdomsfixerad värld. Bis kan även ses som ett debattinlägg i den färskräcklit omänskliga åldringsvården, där våraallra äldsta samhällsmedborgare isoleras och överges åt sig själva och bara unnas den minsta möjliga vår och omsorg. Det illustrerar Jan Martens, när han hjälper Truus Bronkhorst ner från den höga taburetten, och när han hjälper henne att sätta på sig strumporna och sen förblir helt frånvarande i hennes ensamma värld. Bis är ett starkt debattinlägg om de äldres roll i samhället.
Programmets andra verk Sweat Baby Sweat står i starkt kontrast till Bis. Här handlar det om två unga älskande med starka magmuskler, som de använder i imponerande och svettrypande akrobatiska lyft och balancer. Verket berättar historien om den alltuppslukande kärleken mellan två människor, som inte kan – eller inte vill – låta den andra gå. De sitter fast i varandra. Sweat Baby Sweat är ett långt verk med många upprepningar och till sist tröttnar man verkligen på hur dansarna klamrar sig fast vid varandra, även om det också är lustigt. Verket kan med sina pumpande och rytmiska rörelser påminna om det spännande pas de deux-et A Small Guide on how to treat your Lifetime Companion, som Jan Martens gav på Dansehallerne i januari 2013. Men Sweat Baby Sweat har trots sina utmärkta dansprestationer och sin självironi inte samma hypnotiska dragningsskraft, som det mycket originella verk som den belgiska koreografen visade den gången. Jan Martens är en performer, som man gärna vill se mer av, för han är en av de få koreografer, som kan skildra samtiden på ett tydligt sätt och bidra till samhällsdebatten.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser