Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Revolutionära koloraturer i antifeministisk föreställning

2014-11-17

Fakta:

Namn: Greve Ory
Regissör: Linda Malik
Musik: Gioacchino Rossini
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se/forestallningar/greve-ory

1800-talets operalibretto är författade av män, liksom
Rossinis Greve Ory som skrevs av en av sin tids mest populära franska dramatiker, Eugène Scribe. Det handlar om den sensuella kvinnan, åtrådd, oberäkneligt offer för männens kittlande erotiskafantasier. Allt enligt sin tids medelklassföreställningar. Scenografin utgjordes av en spektakulär komposition av masscener och kostymprakt.Liksom i den här uppsättningen, med kitschig färgrik 70-talsanda med lite förlöjligande kostymer för
kören, gammalt uppslitande krimskrams som labyrinter som enligt
programbladet skall fungera som ”meditation, och rit, lek och
avkoppling”. Heller inte att förglömma alla upphöjda helt omotiverade scenplatåer. Har vi inte kommit längre idag än att behöva följa den berömda sängkammarscenen på en upphöjd scenplatå?
Men vad man olyckligtvis glömt bort var att kvinnorna för första
gången fick en framträdande roll i operan. De blev sångens primadonnor. Efter kastraternas sorti kring 1800 blev fältet friare
för dem att ta plats på scenen. Rossini var särskilt medveten om det och förstod också att hans egen succé skulle kunna bygga på en ny form av kvinnlig vokalsång (belcanto).
Sopranen kom att stå i fokus och bli själva förutsättningen för belcanto-operans frammarsch. I den här föreställningen i skepnad av en kärlekskrank grevinna som med sin skyhöga koloratursång verkligen känns som vägen för en ny form av musik. Det första feministiska steget in i en tidigare så manligt dominerad värld. Men allt detta kommer bort här.
Politiskt var Rossini liksom den tidens librettoförfattare
reaktionär. Det låg i tiden att återupprätta den gamla tidens status quo. Men att låta den tidens konventionerna också blomma ut i vår tids Greve Ory känns för mig näst intill absurt.
Här får vi oss serverat en uppsättning i 1800-talsskrud med en dekor i en medeltida pseudomiljö. Pompöst, överlastat där kvinnorna
fortfarande framträder som löjliga, lättlurade väsen där alla faller pladask för männens löjliga, erotiska närmanden. Lyckligtvis flödar de fantastiska koloraturerna ackompanjerade av en kör som imponerar liksom orkestern. Ett försonande drag mitt i en annars konventionell uppsättning.
Musiken har ju alltid varit en metafor för samhället – det
politiska är alltid närvarande- och operan är en genial scenkonst som skulle kunna tvinga den oftast konservativa operapubliken att
reflektera kring. Och inte minst, locka in en yngre publik.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser