Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Sylfiden i svartvitt

2014-11-06

Fakta:

Namn: Sylfiden och Etudes
Koreografi: August Bournonville och Harald Lander
Musik: H.S. Løvenskjold, Knudåge Riisager
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Balletmester Nikolaj Hübbe har tidigare med stor succé moderniserat och iscensatt August Bournonvilles båda baletter Et Folkesagn och Napoli, nu har han även tagit itu med Bournonvilles bästa och mest älskede balett, Sylfiden (1836), som även är Den Kongelige Ballets signatur-verk. Det är alltså en av familjesilvrets dyrbaraste klenoder som Nikolaj Hübbe har givit sig i kast med. Han putsar inte bara upp den romantiska baletten med en mjuk trasa, han skrubbar med stålborsten. Resultatet är både brutalt, intressant och uppfriskande, kanske också mycket förankrat i sin egen tid i all sin kyliga enkelhet – och knappast lika folklig som balettmästarens tidigare Bournonville-uppsättningar.
Bente Lykke Møller, som även har gjort scenografi på Dramaten och Kungliga Operaen i Stockholm, står för scenografi och kostymer. Hon skapar ett minimalistiskt universum i svart och vitt. Borta är tidigare uppsättningars nationalromantiska scenerier och färggranna kostymer. Den första akten utspelar sig i ett mörkt rum med endast ett fönster, varifrån lyset kommer – inklusive Sylfiden. Den andra akten föregår i ett helt vitt, sterilt och nästan klaustrofobiskt, rum, där väggarna rör sig inåt och ger rummet en allt snävare trekantig form. Finns detta rum bara i James’ fantasi eller är det en bild av hans begynnande mentalsjukdom? Uppsättningen är mångtydig och ger inga direkta svar. Karakteren Madge är den mest mångtydiga, hon som annars brukar vara häxa är här en person som har dyrare och finare kläder än alla de andra och förefallen tillhöra en annan samhällsklass. Nikolaj Hübbe spelar själv rollen som Madge, som är en mäktig person, som leker äktenskapsmäklerska i förhållande till andra. Kanske känner hon själv ett hemligt begär efter James, som han till slut kysser. En Judas-kyss. Men en sak är klar: James, vackert dansad av Ulrik Birkkjær, är inte det minsta attraherad av sin blivande fru, Effy, utan ägnar sig bara åt Sylfiden, vad än hon är för slags väsen. Är hon en idé? En drömbild eller en tvångstanke i James’ huvud? Det finns också många tolkningsmöjligheter. Sylfiden är illa fall mycket mer flyktig och diffus her end hos gamle Bournonville. Som Sylfiden ses Susanne Grinder, som inte riktigt utmärker sig bland flocken av sylfider, för hon är alltför för anonym och lågflygande. Men Nikolaj Hübbe har verkligen gjort en radikal modernisering av Sylfiden, som nog knappast blir en särskilt älskad klassiker, men som är en viktig del av det fortlöpande arbetet med att hålla liv i det tunga Bournonville-arvet.
De svartvita kostymerna återkommer i Harald Landers Etudes (1948), som också ingår i på programmet. Metaballetten Etudes rör sig från ballettens fem positioner till höga hopp och oändliga pirueter. Från balettsalens arbete vid stången till den strålande himmelsblå scenen. Estetiken i den dagliga och repetitiva träningen framstår här som lika fin som finalen i pomp och prakt. Själva övningarna när dansarna sträcker ut sina armar och ben är vackra och skulpturala, de visas i stämningsmättat lugn och får en att tänka på H.C. Andersens papperssiluetter med vita ballerinor. Etudes är en klassiker och är i likhet med Sylfiden – med i Danmarks så kallade kulturkanon. Harald Landers verk har allt, den behöver ingen make-over eller uppdatering för att överleva, den är ständigt aktuell och modern. Och den är enormt vacker och festlig. En bättre final står inte att finna i Den Kongelige Ballets repertoar.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser