Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Egomanins triumf

2014-11-06

Fakta:

Namn: Sylfiden och Etudes
Koreografi: A. Bournonville, iscensatt av Nikolaj Hübbe och H. Lander iscensatt av Thomas Lund.
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Det Kongelige Kapel, dirigent Geoffrey Styles.
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Nikolaj Hübbes nya, personliga uppsättning av Bournonvilles Sylfiden innebär inte några större landvinningar. Men den dansas väl i likhet med Harald Landers glimrande stiliga Etudes.
Som balettmästare för Den Kongelige Ballet är det självklart såväl en plikt som nödvändighet att utmana och förnya Bournonville-traditionen. Det har även Nikolaj Hübbe redan gjort flera gånger, bland annat med sin lyckade Fellini-inspirerade uppsättning av Napoli.
Nu har alltså turen kommit till Bournonvilles romantiska klimax Sylfiden, som Hübbe efter många års beröringsskräck har valt att iscensätta på nytt med en radikalt personlig tolkning.
Förnyelsen har först och främst skett via Bente Lykke Møllers minimalistiska och puritanska scenografi, som i likhet med hennes stilrena kostymer är stramt hållna i svart, vitt samt gråa nyanser och som på ett konsekvent sätt ifrågasätter den romantiska traditionen. Men helt förnyad är även häxan Madge som traditionellt brukar vara en gammal, krumryggad spåkärring men nu gestaltas som en elegant dandy, som till slut avslöjar homosexualitet, när han tillfogar James en dödskyss. På premiärkvällen dansades Madge demoniskt och starkt av Nikolaj Hübbe själv, som i programmet förklarar att denna nyinstudering är egomanins triumf. För nu får han personligen ha ihjäl sin älskade James, som under så många år var hans egen paradroll.
Precis som i den traditionella versionen smiter James iväg på själva bröllopsdagen från sin fästmö Effy, för att istället följa efter den bevingade drömvarelsen Sylfiden, som nu också kan tolkas som James eget kvinnliga alterego. Mitt under festdansen i det borgerliga hemmets tryckande mörker under första akten är det inte bara Sylfiden, men också Madge, som visar sig för den förvirrade James, som i och med detta inte bara framstår som splittrad mellan den borgerliga tryggheten och frihetslängtan, men också mellan manligt och kvinnligt.
Första aktens enkla, mörka, instängda rum med stort fönster på fondväggen där symboliskt ljus skymtar fram ger även associationer till den berömde danske konstnären Hammershøis konst. Med handlingen är som tidigare förlagd till Skottland och männen bär stiliserade kiltar, men tiden har flyttats fram till sekelskiftet 1900.
Koreografiskt är Bournonvilles steg och mimik till största delen bevarade gennem hela balletten igen, men i den inledande scenen sitter till eksempel inte längre James och slumrar i den klassiska länstolen utan på en hård taburett.
Ett av syftena med den scenografiska rensningen är naturligvis att själva dansen ska framstå tydligare. Men när alla bär mörka skor och strumpor i ett mörkt rum bliver faktisk inte rörelserna särskilt tydliga. Och Sylfiden i den berömda fönsterscenen träder in till James är det svårt att se hennes mimik i motljuset.
I andra aktens lysande vita rum, som följer efter den traditionella skogen och förmodligen ska symbolisera döden, framträder dock dansen desto bättre. Det är lite märkligt att se hur Madge gestaltad som en dandy trollar fram den förhäxade slöjan och det är lite ologiskt att Sylfiden gestiskt fortsätter att mata James med skogens bär och källvatten.
På premiärkvällen var det förmodligen ett misstag att Sylfiden, redan innan James hade fångat henne med den förgiftade slöjan, tappade sina vingar. Men hon dör och James faller till marken efter den hämdgiriga Madges dödskyss.
Dansmässigt spelar premiärlagets Susanne Grinder och Ulrik Birkkjær som Sylfiden respektive James på hemmaplan. Hon med vackra armar och fina musikalska fraseringar, och han charmerande och med snygga säkra hopp. Kizzy Matiakis ger Effy en fin tempermentsfull side, och Alexander Stæger är en mycket väldansande Gurn.
Scenerierna i denna nya, men inte särskilt sagoaktiga version av Sylfiden är estetiskt tilltalande, men för undertecknad innebär inte detta några större landvinningar. Nytilkningen framstår i alltflör hög grad som Hübbes eget personliga projekt, och om målet var att tillföra berättelsen homoerotiska drag borde man kanske ha gjort mer omfattande ändringar. Tack vare dena heltigenom väldansade version av Sylfiden måste man ändå ge den ett ganska gott betyg.
Efter Sylfiden var det en ren fröjd att återse en glimrande vacker gestaltning av Harald Landers mästerliga Etudes med hela kompaniet i toppform. Ännu en gång visar Alban Lendorff upp sig som en eminent och suveränt säker solist, och Jón Axel Fransson följer honom fint som den andre solisten.
Precis som tidigare är J’aime Crandall i det romantiska pas de deux-et en strålande perfekt ballerina tillsammans med den mycket vackre partnern Gregory Dean som har flotta långa linjer. Man upplever verkligen virtuost dansad balett i Etudes.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser