Musikalisk magnetism mellan kvinnligt och manligt

Koreografin ska gå genom dansarens kropp som vinden går genom gräset, svarar Edouard Lock på frågan om vad som är kärnan i hans verk. Likaså menar han att ”koreografen är både författare och regissör”.
Sannerligen. Så går också koreografin genom, över och längs dansarnas kroppar i en ovanligt lycklig mening. 11th Floor är ett genomkomponerat verk, både elegant, laddat, mänskligt och helt i armarna på den ljuvliga musiken av Gavin Bryars – jazz med stänk av flamenco och show. Ljuset flödar ner i käglor och bildar lysande rundlar på golvet för dansarna, som exploderar i rörelseflöden och dans på små miniscener.
Höga klackar, svarta klänningar med slits, kostymer på dansare i finfin form i Locks snabba och expressionistiskt dansanta stil. Lock, framför allt känd som La La La Human Steps grundare, fogar samman den dramatiska belysningen som gör dansarna till nästan-silhuetter, musiken, den jalusiliknande scenografin så att en känsla av 50-tal, film noir, storstad, flamenco och en musikalisk magnetism mellan kvinnligt och manligt.
Aftonens första verk, Tones & Bones, är mera av ett friskt försök när sex dansare själva gör slagverksmusik de dansar till. Bandet med sex personer i kortbyxor och sneakers övergår pö om pö till att dansa i en robotlikande knyckig stil. Att bryta konventioner, att improvisera och pröva sig fram har varit röd tråd. Musiken med sitt stompiga beat överraskar mer än dansen, som fastnar i ryckigheten lite för länge.
Cullbergbalettens uppdatering av sin profil är ett work in progress, men här ser Lock ut att träffa rätt för ensemblens högt drivna tekniska förmåga, precision och vana vid ett material med dramatiskt inre.

Texten är tidigare publicerad på Scenbloggen, Expressen 22 oktober

Margareta Sörenson