Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Filmiskt fallande

2014-10-24

Fakta:

Namn: Residual Bits of Sunlight
Koreografi: Örjan Andersson
Plats: Hörsalen, Kulturhuset Stockholm
» http://www.anderssondance.com/andersson-dance/

De fem dansarna, David Norsworthy, Jimmie Larsson, Paul Lee, Moa Westerlund och Daniel Whiley, som Örjan Andersson har skapat Residual Bits of Sunlight tillsammans med rör sig runt några tomma kabeltrummor och annat noggrant utplacerat skulpturalt bråte. På golvet ligger något som från åskådarplats ser ut som spillet på en tändsticksfabrik. Dansarnas strama gråa kläder får deras figurer, som avtecknar sig mot de väldiga fönstren i Kulturhusets hörsal, att se ut som om de klivit ur en fransk science-fictionfilm från sextiotalet. De rör sig också eftertänksamt. Kropparna reduceras aldrig till maskiner. Mest faller de. De fångas in av en av de andra som får dem att falla med en märklig blandning av våld och varsamhet. Det är vackert som ett minne av en tid vi fortfarande kunde fantiseras om undergången som estetiskt tilltalande.
Anderssons koreografi har det uttalade syftet att undersöka ruinen som tankefigur och fråga sig vad ruinen har att säga oss. Ruinen är en alltid lika aktuell figur som varit vår följslagare under romantiken och nyromantiken. Kanske har dess popularitet att göra med att ruinen alltid säger något om människan. Andra kategorier, som vackra och det sublima, verkar tillhöra naturen men än kulturen. Ruinen nästlar in sig mellan det vackra och sublima för att där utgöra ett slags pittoreskt och mänskligt ”lagom” i den estetiska världen. Andersson har anammat denna humanism som speglas i att dansarnas uttryck, från omtanke till våld, präglas av innerlighet. Men utöver detta är det svårt att se att han tillför ruinvurmen något nytt eller intressant. Snarare riskerar föreställningen att slå över och blir alltför mänskligt, ett allt för uppenbart spel på känslosträngar. Tyvärr hjälper Sam Salems musik inte till. Den är allt för mullrande, bullrande, suggestiv och känslomässigt uppfodrande och lämnar lite plats för reflektion.
Utforskningen av ruinen är lika trevande som den i vissa stycken blir allt för upphetsad. Men det allra bästa och fängslande med Residual Bits of Sunlight är något helt annat. Andersson har tillsammans med gruppen Sutoda och kostymör Nina Sandström skapat en filmisk känsla. Detta inte minst på grund av de stora fönstren som öppnar upp sig mot sergelsskrapornas futuristiska landskap. Moa Westerlund står under en lång magisk stund vid ett fönster och ser ut och vi ser på henne. En filmisk trop till perfektion tillvaratagen. Att Andersson använder mikrofoner i golv och väggar för att under stycken förstärka de friktionsljud som dansarna skapar ger också en filmisk föreställning av det där ljudet som är lite närmare än det borde vara. De enkla medel som Andersson använder för att uppbåda filmens närvarokänsla imponerar. Här behövs inga rörliga bilder eller projektioner.
Genom det filmiska tar Residual Bits of Sunlight tillbaka något av den koncentration som förlorats i ruinen. Kanske har vi nått en ändstation i vår förundran över ruinerna som industrialismen och det moderna samhället lämnade oss med när vi steg in i denna obekanta samtid? Bildkonsten har redan uttömt temat och för att dansen ska lyckas tillföra något nytt måste den aggressivt driva en tes snarare än att bara utforska ett känslotillstånd.

Axel Andersson

Fler Recensioner

Annonser