Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Normer och antihjältar

2014-10-10

Fakta:

Namn: Idiots
Koreografi: Björn Säfsten
Musik: "How Sweet To Be An Idiot" by Neil Innes
Ensemble: Allison Ahl & Sebastian Lingserius
Plats: MDT Stockholm
» http://mdtsthlm.se/

I programbladet till Idiots skriver Björn Säfsten att han vill visa dansen som ett instrument för att omformulera representationer. I denna process kan dansaren vara som ”idioten”, så uppfylld av det egna att hon eller han blir omedveten om att normen har lämnats för något annat.
Samtidigt är det idiotens handingar som gör det uppenbart för resten av världen att normer är något som skapas. Helt andra normer kunde ha gällt. Det är ett spännande filosofiskt och teoretiskt upplägg inspirerat av Gilles Deleuze och Félix Guattaris hyllande av en aktiv hjälte-idiot som kan skapa nya koncept, men i slutändan är något annat
det mest intressanta. Föreställningen lyckas ge upphov till något oförväntat och vad mer går det att önska sig?
Dansarna och medskaparna Allison Ahl och Sebastian Lingserius är redan inbegripna i en koncentrerad handling där en plastpåse passerar mellan deras händer när publiken kommer in. I tomrummet mellan deras kroppar, som växer, svävar påsen förföriskt i luften. Att det är den, inte dansarna, som bestämmer rörelserna är tydligt när den dialogiska leken övergår i fler övningar där dansarna faller i påsens koreograferande spår. Efter en stund dikteras de istället av sina kläder som mekaniskt och tvångsmässigt ser ut att klä av sig själva. Sedan flyger plaggen ned på marken och tar våldsamt med sig kropparna som måste härma klädernas banor, hur obekväma de än är. Femtio minuter av intensiv fysisk urladdning avslutas med att kläderna kastas rakt upp, med raka armar, i luften. Dansarna håller till slut imbecillt armarna kvar i luften som om de blivit de tyngdlagstrotsande kläderna.
Den filosofiske idioten är en hjälte som skapar. Hon eller han försöker till och med skapa något ur det absurda. Vad Ahl och Lingserius i långa stycken frammanar är istället en komisk antihjälte vars främsta handling, till skillnad från idioten, är att väcka sympati för mänskligheten. Karaktären gör detta inte genom att gå mot normen utan genom att överentusiastiskt bli normen och på så sätt visa normens omänsklighet och absurditet. Ofta sker det via kroppens rörelser som när en Buster Keaton eller Charlie Chaplin blir en slags fysisk översättning av den struktur de vill inlemma sig i. På samma sätt dikteras Ahl och Lingserius kroppar av absurditet snarare än att ge upphov till den. Det är som om spelet finns där sedan långt innan, det krävs inga omförhandlingar av reglarna som neurotiskt upprepas. Att materialet dikterar dem är komiskt på ett sätt som också är skrämmande.
Antihjältens äventyr kan ge oss känslan av att vi i alla fall besitter en större förmåga att skapa objekt och strukturer, snarare än att passivt utnyttjas av dem. Föreställningen lockar också publiken till obekväma skratt.
Idiots är tätt samhållen fram till två tredjedelar, en till perfektion slipad värld av rörelser. Den sista tredjedelen spretar mer, från det lyriska till konkreta utforskningar om fördröjningar och övergångar via ljud, som känns mer som möjliga begynnelser på något annat snarare än slutet på något pågående. Säfsten driver en konceptalstrande koreografi där han låter idén glida ur sina händer, men för att det ska lyckas krävs fullständig närvaro. Det är det som gör de två första tredjedelarna så trollbindande, något händer, här och nu, och mötet med publiken andas energi.

Axel Andersson

Fler Recensioner

Annonser