Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Underlandet som uteblev

2014-10-07

Fakta:

Namn: Programmet Wonderland/Wasteland med A's Adventures och Wasteland
Koreografi: Anton Lachky och Ina Christel Johannessen
Musik: W A Mozart, J S Bach, F J Haydn m fl samt Stray Dogs
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani och Göteborgsoperans orkester
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Göteborgsoperan har ett fantastiskt danskompani, fyllt av mångsidiga och skickliga dansare. Det är olyckligt när koreografi och koncept, i ivern att skapa något nytt och spännande, ibland får överskugga dansarna, eller åtminstone deras dans. Tyvärr är det precis vad som händer i höstens nya danskväll Wonderland/Wasteland.
Adolphe Binder, konstnärlig ledare för danskompaniet, fortsätter med temastyrda säsonger där olika frågor kring människans varande utgör grunden. Det är ett sätt att hålla ihop programmen, som ändå kan varieras med inbjudna koreografer av olika kynne och stilar. Nu vänds intresset inåt och nedåt, mot det undermedvetna och det som döljer sig under den yta vi ser. Två koreografer ur den europeiska samtidsdansens övre skikt, Anton Lachky och Ina Christel Johannessen, gräver i olika spår.
Inte oväntat är Lewis Carrolls Alice i Underlandet en inspirationskälla. Det är Lachky som med A’s Adventures nystar utefter den tråden. Frågan är vad han egentligen jagar. Han verkar mest ha föresatt sig att göra en skitkul kväll på operan, för att tala göteborgsvitsigt klarspråk. Den som gillar toahumor och pruttljud har mycket att hämta i denna orgie kring utdunstningarna från de nedre regionerna. För det är där, i kroppens lustar och behov, denna fantasi uppehåller sig.
Det börjar lovande – som en burlesk serie, hinner jag tänka. Mezzosopranen Lena Hazelmann för i flammande klänning och med skälmsk blick undan den lika röda ridån. Ledigt kvillrar hon en Mozartaria framför en frusen flock dansare. Sicket liv det blir när de tinar upp! Kaskader av dans, solon i akrobatiska turer och ensembler med rusig fläkt. Men snart åker brallorna ner och Lachky kör fast i bajshumorn. I ett badkar pockar en man på massage – statisten Jonnie Strömbergs drömmare har en framträdande roll. Men dansens stannar långa stunder alldeles av, trots att orkestern med Mozart, Bach, Haydn och flera, kan driva på.
På 1970-talet lärde feministerna i USA kvinnor att använda spegel för att utforska sitt kön. Här är det männen som stolt speglar kulor och korvar medan ångorna färgar toalettstolarna. Vad som är tänkt som frisläppta lustifikationer blir tramsigt och gammaldags gubbigt. Det är inte länge sedan Göteborgsoperan hade en skämmig debatt om kvinnosynen inom operan. Lärde sig danssidan inget av den? Man kan undra när man ser vad som erbjuds den kvinnliga delen av ensemblen.
Andra och grymma förtecken finns hos kvinnorna i Ina Christel Johannessens Wasteland, som tar vid efter en lång paus.
Scenografen och kostymören Kristin Torp och ljusdesignern Kyrre Heldal Karlsen återkommer i båda verken, men det är två vitt skilda miljöer de skapar. Efter A’s Adventures klara färger och knäppa former skildrar Wasteland ett mer realistiskt rum. Ett övergivet ställe, med skitiga kakelväggar och sönderslagna rutor i de högt placerade fönstren. Vilsna varelser vistas här. Instängda, som i ett dragskåp, sitter duon Stray Dogs – Frederik Meulyzer och Koenenraad Ecker – och driver fram en hotfull och ödesmättad stämning främst baserad på slagverk och elektronik. Människorna är lika uttjänta och överblivna som det skräp som hissas ner i stora korgar. Att hantera bylten och sjok av plast är vad som återstår av tillvaron.
Johannessens koreografi ger kraftfulla uttryck för desperation i ensembler med mycket rörelse mot golvet och hårda konfrontationer. Men här finns också individer på upphällning. Maria Chiara Mezzadris solo som utsatt, på liv närmast tömd kvinna, är outhärdligt. En strong dansarprestation.
Flera i ensemblen deltar i en scen med motsatt uttryck. Här bär kollektivet gemensamt den som inte orkar själv. Det är ett vackert flätande av stöttande kroppar och lemmar som förmedlar ett ytterst sårbart uttryck.
Men dystopin är totalt impregnerad i Kristin Torps miljö. Kyrre Heldal Karlsen förstärker med att sila hopplöshetens grå ljus över dansen. Problemet är att Ina Christel Johannessen serverar allt de första fem minuterna. Stämningen är då fast etablerad. Därefter följer en timmes variation på temat, utan större utveckling. Men dansarna står åtminstone i fokus.

Spelas t o m 26/10

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 22 september 2014

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser