Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Medlidandets filosofi

2014-10-07

Fakta:

Namn: Schwanengesang D 744
Regissör: Romeo Castellucci
Plats: La Monnaie, Bruxelles
» http://www.lamonnaie.be/

Filosofen Ludwig Wittgenstein, som själv genomlevt första världskrigets fasor, menade att lidandet inte kan delas med någon annan. Det är som tårarna som kommer inifrån.
Scenkonstnären Romeo Castellucci verkar dela denna uppfattning åtminstone om vi får döma av hans senaste verk Sul concetto di volto nel figlio di Dio (On the Concept of the Face of God ). och hans bejublade Orphéé et Eurydice som nyligen korats till årets bästa scenkonstverk av tidskriften Opernwelt. Båda handlade om mänskliga lidande som framkallar en liknande slags magnetism som den grekiska tragedien.
Samma problematik återkommer i Castelluccis föreställning Schwanengesang D744 som nyligen visats i Bryssel. Denna är uppbyggd kring olika lieder av Schubert, däribland Schwanengesang D744 som med djupaste inlevelse sjungs av sopranen Kerstin Avemo. Så starkt att hon inte orkar uttrycka alla orden utan i stället visar med gester hur hennes kropp försöker uttrycka lidande, men ger upp och avlägsnar sig från det bäcksvarta scenrummet för att slutligen försvinna bort från våra blickar. Hon ackompanjeras av en pianist som döljer sig i orkesterdiket. När hon slutat sjunga stänger han pianot och går ut och sätter sig bland publiken.
När sångsolisten sakta avlägsnat sig från det bäcksvarta scenrummet kommer den franska aktrisen Valérie Dréville fram och kastar sig ut i våldsamma eskapader mitt på scenrummet för att minuterna efteråt skrika ut att vi i publiken ingenting förstått av den ensamhet och lidande dessa lieder uttrycker. ”Ni är idioter allesammans” (connards et enculés, starka ord på franska som av tradition inte används på en sådan teaterscen). Varpå blixtar och obehagliga skakningar och diverse oväsen tar hela scenen i besittning som om en jordbävning var i upptågande.
Men publiken, trots att den verkar överrumplad följer allt med blickarna intensivt riktade mot scenen som om denna förvandlats till en protagonist i dramat. Liksom i Orpheo-myten försöker vi med våra blickar följa dramat. Castellucci vill visa hur en blick är en gest som skall tas med största försiktighet. Att se är en akt, en gest som får oss att se in i oss själva.
Hade vi förstått rätt? Eller var det bara hon som försökte dela med sig av sorgen och smärtan i sångpartierna som förstått vad hon ville uttrycka. Eller helt enkelt att det är omöjligt att uttrycka det mänskliga lidandet.
I slutscenen verkar aktrisen ha ångrat sig. Vänder ryggen mot publiken och försvinner också hon bort in i den mörka fonden.
Applådtaket blev högt trots att många skrek ut att de inte ville bli betraktade som varken ”conard eller enculés”. Ord likaväl som blickar kan förvisso chockera. Men är det inte just det teatern är till för. Att få oss att rubba våra invanda seende.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser