Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Pas de deux maraton

2014-09-22

Fakta:

Namn: Gästspel med Royal Ballet
Ensemble: Royal Ballet
Plats: Tivolis Koncertsal
» http://www.tivoli.dk

Royal Ballet från London har gästspelat på Tivoli med en hel rad imponerande stjärndansare, men de kommer med ett mycket märkligt sammansatt program som faktiskt inte är så spännande. Hela gästspelet känns som ett långt pas de deux-maraton Men programmet börjar väldigt spännande med Ceremony of Innocence av den danska koreografen Kim Brandstrup med musik av Benjamin Britten och med en nyskapande ljud- och ljusdesign av Leo Warner och Jordan Tuinman.
Med en avancerad ljussättning på en filmduk skapar de två på scendesignerna illusioner av en röd teglstensmur, ett böljande hav och en väg med gatlyktor och
människor i siluett. Den mycket levande och omväxlande scenografin är som en film, som dansarna agerar i. Detta filmiske universum är ett grepp som man kan förvänta sig av Kim Brandstrup, eftersom han tidigare både studerat film och just stumfilm. Han inspireras av stumfilmernas expressiva kropsspråk, som avslöjar vad karaktärerna tänker och känner.
I Ceremony of Innocence handlar det om en äldre man, som tittar tillbaka och minns sin ungdoms dagar. I tidsglimtar, precis som på film ser vi delar av hans sorglösa ungdom. Kim Brandstrup berättar dock inte någon egentlig historia, den måste publiken själv sätta ihop i fantastin.
Men det är en historia om den förlorade tiden , fylld av längtan, vemod och lockande mystik. Om tankarna går till Thomas Manns roman Döden i Venedig, är det inte så långt från Kim Brandstrups intentioner, för det
är just denna berättelse som han själv hänvisar till.
Efter Kim Brandstrups moderna steg börjar raden av pas de deuxer skapade av stora mästare som Frederick Ashton, Kenneth MacMillan, Wayne McGregor, Christopher Wheeldon, Liam Scarlett och Marius Petipa. Det är fantastiskt fina danssteg, men vad ska publiken göra med dessa blandade fragment, utöver att beundra vissa dansares enorma skicklighet. Man blir i det närmaste svimfärdig och förvirrad av att se alla dessa stilarter och uttryck hack i häl på varandra. Det går inte att förstå eller att fördjupa upplevelsen av det hela, det är bara en show med en samling bravura-nummer, ungefär som i en gammeldags cirkusföreställning. Det blir i längden meningslöst att se.
Trots detta framstår ändå Wayne McGregors pas de deux Qualia (2003) som allra bäst och på den avslutande kvällen dansades det av Olivia Cowley och Eric Underwood. Kokett gnider de två dansarna sig lyset mot varandra till Scanners rytmiska musik. Den heta erotiken skapas genom att kroppar släpas djuriskt över scenen, ben som sträcks ut och dras in oändligt långsamt alltmedan partnern svältande och lystet följer rörelserna. Wayne McGregors koreografi är skapad så att dansarna visar upp sin lust, vilket gör dem ännu mer upphetsade.
Härmed ramar Wayne McGregor in just den tendens i det moderna livet som innebär att man ställer ut sig själv och ständigt försöker fånga andras intresse och blickar.
Programmet avslutas med Jerome Robbins In the Night (1970), som även består av pas de deuxer, nämligen tre par som dansar tre pas de deuxer innan de allesammans mot slutet dansar tillsammans. Alltsammans mycket väl dansat, men koreografin är väldigt tråkig och liknar mest gamla dammiga daser från någon amerikansk filmad musical från 1950-talet. In the Night med de intetsägande pas de deuxer till pianomusik av Chopin blir till ett totalt antiklimax som avslutning av Royal Ballets gästspel i Köpenhamn. Det skule ha varit mycket intressantare
att säga farväl med ett nutida dansverk av Wayne McGregor, där kompaniets enastående balettdansare hade kunnat visa sin tekniska överlägsenhet, istället för denna sömframkallande medelmåtta.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser