Handen bakom allt

Varför har dansen dröjt så länge att svänga in i teatern för barn? För att den redan varit där i form av en större rörlighet, en plasticitet och elasticitet som suddat i gränsen. I teater för vuxna har dansen tagit stor plats i decennier, om inte annat som inspiration och influens. Men barnen då? Rena dansproduktioner börjar det finnas ymnigt av, och riktigt bra sådana. Dansteater eller teaterdans har dröjt.
Så det är ett tecken i tiden att Pygméteatern bjuder in en koreograf, Dalija Acín Thelander, som med sin idé om en hand på scenen smälter ihop dock- och objektsteatern med dans. Eller i alla fall rörelsebaserad scenkonst när gamla, tappra skuggspelsteatern Pygmé tar en svängom med en två meter hög hand på scenen.
Den här handen har ledade fingrar som kan krama om en hel vuxen dansare/aktör. Eller nästan helt täcka en människa som ligger på golvet. Och vips, så står handen upp och alla fingertoppar får peruk och alltihop liknar de fingerdockor de flesta någon gång ritar på sina egna (små) fingrar.
Håll i handen handlar inte om vuxnas tankar om handen som en starkt laddad symbol. Utan om en hand, helt konkret, vad den kan och inte. Vilket gör föreställningen lustigt abstrakt till Anja Dordevics bubblande polyfoniska musik.
Lite förbryllande, tänker jag. De små verkar uppriktigt intresserade och jag lägger åt sidan min idé om att ”hålla handen”. Här är det fråga om att, bokstavligen, hålla i, hålla i, greppa en jättehand som faller, gungar, tippar.
Förra helgen hade Dockteatern Tittut premiär på Beatrix värld, en helt ny dans -och dockteaterversion av den klassiska baletten som varit julgodis för små engelska barn i decennier. Förvisso förtjusande med Beatrix Potters alla musflickor på tåspets, men en uppdatering är på sin plats. Och här kom den, och det för de allra yngsta.

Texten är tidigare publicerad på Expressen.se/Kultur/Scenbloggen 14 september.

Margareta Sörenson