Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Den oförlösta kärleken

2014-09-20

Fakta:

Namn: Döden i Venedig
Koreografi: John Neumeier
Musik: J.S. Bach och Wagner
Ensemble: Hamburgbaletten
Plats: Det Kongelige Teater Gamle Scene,
» http://www.kglteater.dk

Lloyd Riggins gör en fantastisk Gustav von Aschenbach i Hamburgbalettenss gästspel med John Neumeiers Döden i Venedig.
John Neumeier har i decennier varit en flitig gäst hos Den Kongelige. Ballet, när han iscensatte och finputsade sina koreografier inför varje premiär. Men det är hela 12 år sedan hans eget kompani, Hamburgbaletten, gästade Det Kongelige Teater. Vilket glädjande återseende med detta fina kompani, som man nu kan uppleva i den mycket rörande, men även mycket komplexa baletten, Döden i Venedig, som Neumeier skapade 2003 till Thomas Manns roman med samma namn.
Till skillnad från Viscontis berömda filmatisering, där romanens huvudperson, poeten Gustav von Aschenbach, skildras som kompositör, har Neumeier i sin balett träffande gjort Aschenbach till koreograf. Musiken är inte som i filmen av Mahler, men av J.S. Bach och Wagner, som Neumeier använder till att respektive beskriva den formalistiska, rationella världen och känslornas och lidelsernas universum. Två världar, som hela tiden brakar samma i Aschenbachs smärtsamma kamp med konsten och kärleken.
I balettens många lager av berättelser får vi följa såväl Aschenbachs koreografiska arbete med en ballet om Frederik den Store, och hans resa till det av kolerasmitta drabbade Venedig, där han förälskar sig och blir besatt av den unga pojken Tadzio. Men vi ser också minnesglimtar från barndomens lyckligare stunder med sin mor och får också se Aschenbachs erotiska och mardrömslika drömmar.
I premiärlaget var det från början till slut en ren fröjd att se Lloyd Riggins gestaltning av den frustrerade Aschenbach, som med skarpa, stringenta rörelser pliktskyldigt försöket hålla fast vid sitt konstnärliga verk, som han slutligen ger upp till tonerna av Wagners Liebestod efter sitt längtansfulla sökande efter livet och kärleken, som har sublimerats i konsten.
Såväl dansmässigt som mimiskt görs en fantastisk rollprestation av den nära nog 45-årige Lloyd Riggins, som för tjugo år sedan var solist i Den Kongelige. Ballet. Förutom detta var Alexandr Trusch fantastisk som pojken Tadzio med ett förtrollande leende, och höjdpunkten i baletten är de fint koreograferade mötena mellan Aschenbach och Tadzio på stranden på Lido i andra akten.
Till de många fina prestationerna hör även paret Otto Bebenicêck och Carsten Jung bland annat som gondoljärer, dansande bögpar och frisörer. Laura Cazzaniga agerar skickligt såväl Aschenbachs som Tadzios mödrar, och Silvia Azzoni och Alexandre Riabko är utsökta som balettparet som förkroppsligar koreografens idéer.
Peter Schmidts scenografi är enkel men fungerar fint, där exempelvis ankomsten till Venedig visas raffinerat som platsens speglingar i vattnet på kulisserna. Vid sidan om och framför scenen sitter pianisten Elizabeth Cooper under hela kvällen och blir till en engagerad medspelare i föreställningen. Døden i Venedig är ett fantastiskt verk, men för undertecknad inte fullt så sublimt och helgjutet som Neumeiers Kamelidamen. Det kan även ses på Det Kongelige Teater där Kameliadamen får nypremiär med Den Kongelige Ballet.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser