Balett för intellektet

Tack vare sina åtta år i Den Kongelige Ballet, där han dansade alla de stora balletpartierna, har amerikanska Lloyd Riggins grundligen skrivit in sig i den danska baletthistorien. Även om det nästan är 20 år sedan som den amerikanska dansaren lämnade Danmark till fördel för Hamburgbaletten, så är han i tydligt minne hos den danska publiken och möts fortfarande med stående ovationer när Hamburgbaletten gästspelar i Köpenhamn.
Lloyd Riggins dansar den stora och krävande roll som Gustav von Aschenbach i John Neumeiers balett Döden i Venedig baserad på Thomas Manns berömda roman med samma namn. Den snart 45-årige Lloyd Riggins är med på scenen under nästan hela baletten och det är inte bara en karaktärsroll, han dansar, lyfter, springer, mimar och skådespelar, så att man blir riktigt imponerad över hans enorma prestation. Sin för balettdansare höga ålder till trots lyckas han verkligen ta hela scenen i anspråk och samtidigt släppa fram de alla de unga dansare han har omkring sig. Men han har konkurrens från ett podium vid sidan av scenen där pianisten Elizabeth Cooper sitter. Hon inte bara spelar fantastiskt men ingår också i föreställningen med sin mimik och gestik. Engagerat följer hon handlingen på scenen. Hon reser sig förfärat upp från sitt instrument när det sker något dramatiskt och rör om i sina noter när Aschenbach förlorar fotfästet i tillvaron. Hon både speglar handlingen och agerar inlevelsefull publik. Hon är som en pendang till en litterär berättare som guidar läsaren in i historien.
Många har säkert starkare minnen av Luchino Viscontis filmatisering av Döden i Venedig än Thomas Manns roman. Det kanske beror på att filmen fick hjälp av Gustav Mahlers svulstiga musik – som väcker känslor, medan den kortfattade romanen talar till intellektet. John Neumeier ar med sin skarpa koreografi och den komplext sammansatta baletten närapå mer registrerande och intellektuell än Thomas Mann. När scenografin samtidigt både är mycket minimalistisk och kylig, så blir det inte till ett medryckande drama, utan snarare en komplex historia, som man måste koncentrera sig på för att kunna förstå. Bachs musik, Das Musikalische Opfer, är betydligt svårare att röra sig till än Mahlers melodiska musik. Inte förrän Aschenbach överger sitt intellektuella konstnärliga verk och ger sig känslorna hän, blir alltsammans mycket känslosamt. Men då har också Bachs musik ersatts av Wagners glödande Liebestod ur Tristan och Isolde. Form och innehåll går alltså hand i hand genom hela baletten.
Till skillnad från i boken handlar Neumeiers ballet inte om en författare, men passande nog om en koreograf, som kämpar med sin konst, som i detta fall handlar om en balett om Frederik den Store (han var för övrigt samtida med Bach). Koreografen Aschenbach förlorar inspirationen och koncentrationen i sitt intellektuella arbete. Inspirerad av några resande unga pojkar åker han till Venedig för att vila upp sig och hitta ny inspiration. I stället blir han i det närmaste besatt av en halvvuxen pojkes i det närmaste perfekta skönhet. Tadzio dansas av Alexandr Trusch, som gestaltar en modern livlig tonåring, för John Neumeier har nämligen fört in historien i modern tid med elgitarrer och nutida baddräkter och aftonkläder. En nutid där Aschenbachs sexuella hämningar och frustrationer passar bättre in i början av 1900-talet där bokens handling utspelar sig.
För en dansk publik, som är van vid John Neumeiers gripande och känslomättade draman, som exempelvis Romeo og Julie, Den Lille Havfrue och Kameliadamen, är det spännande att se hans andra kyliga och intellektuella sida som här i Döden i Venedig. Och det är ett stort nöje att se den fina Hamburgbaletten.

Torben Kastrup