Superextremt på Umeå nycirkusfestival

Det är helt sensationellt: överrumplande och, på sätt och vis, jättejobbigt. Bara att titta på. Jonglering är en cirkusdisciplin som jag för min del tycker kan bli tråkig, men det här är något annat. Johan Wellton tar alla små gula bollar, yxor och glödlampor till helt nya nivårer.
Fullständigt hektist, paniskt, nära kaos och proppfullt med prat medan bollarna flyger kors och tvärs. Att Johan Wellton är en av världens skickligaste jonglörer blir ”bara” en metafor för att lyckas leva, att leva, att lyckas. I rasande tempo babblar han fram självbekännelser som vänder honom ut och in; kan någon människa värja sig mot en annan person som så öppet berättar om livsattityder och (bristande) livslust.
Risken för teknisk uppvisning ligger ofta på lur i den samtida cirkusen, det gäller att försvara nycirkusens varumärke som konstform och allkonstverk för scenen. Umeå (och Umeå teaterförening) är först ut i Sverige med att göra en nycirkusfestival för publik. För att Umeå är Kulturhuvudstadsår, naturligtvis. Men det behöver ju inte bara betyda punktinsatser och evenmang, utan kan också vara igångsättare.
En ram av samtidscirkus är vid och festivalen rymmer såväl balett för flygande plastpåsar som gestaltad magisterkurs i tillit när Louise von Euler Bjurholm och Henrik Agger gör konst av parakrobatik, Extrem Symbios.
Men Johan Wellton är mer än extrem och den tekniska superskickligheten bara en förpackning som ser ut att vara gjord i största hast och rafs. Vilket naturligtvis skvallrar om motsatsen. Efter den första halvan av föreställningen i presto, kommer en andra del i mildaste lento. Man kan andas ut när hängande glödlampor sätts i svängning i intrikata rörelsekedjor som snarare berättar om ett vara bortom det jordiska slitet, bortom alla tillkortakommanden. Och likväl rör hon sig – jorden, universum, världsalltet. Puh.
Johan Wellton har efter en kommersiell karriär landat i den moderna cirkusens stora famn och turnerar framöver. Den som vill se något tidigare inte skådat kan passa på. Själv har jag inte sett på maken.

Texten är tidigare publicerad den 7 september på Expressen Kulturen/scenbloggen.

Margareta Sörenson