Iscensatta katastrofer

Arkitektur har ibland kallats frusen musik. Varför inte stillnad rörelse? Beröringspunkterna mellan kroppar, rum och form, det vill säga dans, och den rytmiska och rumsliga formgivning som är arkitektur är uppenbar. Ofta blir ju också platsspecifik dans ett lyckat sådant möte: man upptäcker på nytt en plats när den fylls av kroppar i rörelse.
Nu är dans så som vi känner den inte riktigt vad som bjuds när man ser Meanwhile av franske Gaëtan Rusquet. Han är egentligen utbildad scenograf som kommit att ägna sig åt performancekonst – och är numera verksam i Bryssel. Förstås, vill man tillägga om performance-mekkat.
På ett tiotal stora bord och på golvet ligger frigolitklossar med samma mått som tegelstenar. Rusquet och två kvinnliga performers (den ena är nog dansare ”på riktigt” gissar jag) bygger och bygger, bär och bygger. Borden dras ihop till en sammanhängande scenisk plattform, och så småningom kan man se att stenarna läggs på något fiffigt sätt så att de håller varandra på plats. Efter en inledande halvtimmes byggande börjar de diskreta vibratorer som apterats under borden att arbeta, och sakta, sakta skälver de byggda meterhöga skapelserna isär liksom inifrån. Hål uppstår, bärcklighet följer. Överst på byggnaderna står därvidlag en människa, och när de till slut rasar faller också en performance-person.
Handlöst och med ett drås. Slut. Det är intressantare än det låter, och kan förstås läsas av på flera nivåer. Civilisationskritik ligger närmast till hands.
Dansscenerna är nästan ensamma om att härbärgera performancekonsten tillsammans med en del konstgallerier. Bra förstås, men ännu bättre vore om detta ”ongoing thing” kunde finnas närmare stadsplaneringens och arkitekturens slagfält och alla de många, vi, som bor mitt i samhällsbygget. Det är inget man kan förebrå MDT, tvärtom, som samproducerat med Workspacebrussels och festivalen Impulstanz i Wien. Men vi var inte många som tittade på lördagskvällen.
Tänker mig en annan Europakarta där högtrycken vandrar mellan Bryssel, Berlin och Wien och skapar nederbörd vida omkring. Och att fler än några få skulle vilja veta hur vinden blåser i klimatförändringens tid.

Texten är tidigare publicerad den 1 augusti på Expressen Kulturen/scenbloggen.

Margareta Sörenson