Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Sylfiden i kortversion

2014-07-15

Fakta:

Namn: Sylfiden
Koreografi: Bournonville
Regissör: Peter Bo Bendixen
Plats: Pantomimeteatret, Tivoli, Köpenhamn
» http://www.tivoli.dk/

Sylfider hör i likhet med älvor den ljusa sommarnatten till. Dessa bevingade väsen som i sagorna anas i skogsgläntorna. Också på nöjesfältet Tivoli kan man få se unga glada sylfider sväva omkring, till och med när det regnar. Det störtregnade nämligen inför premieren på pantomimeteatrets kortversion av gamle August Bournonvilles ballet Sylfiden, som teaterns balettmästare Peter Bo Bendixen har iscensatt, bearbetat och till och med kortat ner en halvtimme. Nerkortad ända in till skelettet eller till och med vingbenet. Men trots den nedbantade versionen fungerar berättelsen fortfarande utmärkt.
Pantomimeteatret har tidigare visat Bournonville-koreografi. Hans steg passar fint på den gamla traditionsrika teatern. Den har inte plats för en hel svärm av sylfider, men det finns gott om plats till fyra av den sorten. Sylfiden, som förälskar sig i James, dansas av Marie–Claire Silfer, som är en jublande glad flicka, inte överjordiskt mystisk, men med charm i överflöd. Med henne kan de unga flickorna på Tivoli lätt identifiera sig. Hennes översvallande glädje över ett nytt klädesplagg, verkar tidsmässigt rätt och passar bra in i tidens konsumtionshysteri. Peter Bo Bendixen gör på det hela taget Sylfiden mer nutida och lättillgänglig. Mimiken och gestiken är så övertydlig att den inte kan misstolkas. Det är med andra ord inte svårt för en icke-balettkunnig publik att kunna följa den olyckliga kärlekshistorien. Ibland är det så övertydligt att det blir parodiskt. Till exempel när Gurn berättar att han har sett Sylfiden, gör han det genom små hoppande steg samtidigt som han gör luftiga vingslag med händerna, och då skapas en karikatyr av henne, i stil med vad en Pjerrot skulle kunnat hitta på att skoja om. Häxan Madge, som dansas av Tommy Edvardsen, får sin kraft via överdriven mimik och spottar demonstrativt på James, när han slutligen ligger helt förtvivlad i Sylfidskogen. Det är härligt grovkornigt och folkligt. Visst är stegen Bournonvilleska, men mimiken och gestiken är lyckligtvis helt i stil med pantomimetraditionens satiriska stil.
Carlos Garcia danser James, som är splittrad mellan lust och plikt. Musikaliskt dansar och springer Carlos Garcia lätt och elegant i sina solon. Han påminner om den framstående amerikanska dansaren, Lloyd Riggins, som dansade de stora Bournonvillerollerna, när han var anställd vid Den Kongelige Ballet. I denna enormt korta version av Bournonvilles menage a trois, finns dock inte plats för tvekan eller djupare grubblerier, som för övrigt präglar James. Här gör sig ynglingen sig bara av med ungdomligt mod i kärlekshistorien med den lockande Sylfiden. Den tematiserade existentialismen i den ursprungliga baletten finns det ingen plats för i den här kortare versionen av baletten. Men det spelar ingen roll för saker och ting ska inte vara djupsinniga på Pantomimeteatret, där lukten av grillad korv samtidigt retar publikens sinnen och skriken från bergochdalbanan överröstar föreställningsmusiken. Halvtimmes- Sylfiden fungerar fint och under premiärkvällens ösregn var man tacksam över att den inte var längre.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser